Om man håller sig i solenav Johanna Ekström XXX½
Ytan är allt, i alla fall i berättarjagets fina hem på Stora Skuggan. Både hemmet och familjen måste alltid vara redo att ställa upp på fotografier, eller ta emot nyfikna gäster. Inte bara hemmet skiner, det gör även familjelyckan och kreativiteten hos författarföräldrarna.
Jag tänkte: Jag måste röra vid allt så att det blir till, så att jag blir till. Kan jag inte benämna saker och människor finns jag inte. Och när jag har gjort det kan jag lämna människorna, sakerna, innan de lämnar mig.
Familjen reser ofta, och när det vankas fest hemma får barnen vara med, sitta under matbordet och rentav delta i diskussionerna. Ändå framkommer det snart, genom såväl de vackra men obehagligt kyliga ordvalen, som genom mer explicita meningar att även (?) denna vackra fasad är just en fasad. Nej, det är inte alkoholism eller misshandel, men i stället denna fixering vid yta, allt som är vackert. Och även om festerna kan bli nog så livliga, finns det samtidigt ett krav på att ständigt hålla känslorna i schack, ständigt visa upp yta yta yta.
Om man håller sig i solen är en självbiografisk roman, där Johanna Ekström gör upp med sitt förflutna som dotter till Margareta Ekström och Per Wästberg. Dessa biografiska anspråk berör mig inte under själva läsningen, för mig fungerar romanen även som ren fiktion betraktad. Att den sedan berör och i viss mån ”fläker ut” riktiga människor, gör den förvisso inte viktigare, men kanske är något man reagerar mer på. Johanna Ekström gör det oförlåtliga och skrapar i den glänsande ytan. Långa repor blir det.
Bokbabbel 
Haha, jag som trodde inlägget skulle vara en sentimentalt hyllning till er förra lägenhet 🙂
Men du gav mig istället ettt lästips, hade hört talas om den här romanen, men blev inte lässugen av förlagets text. Men nu!
Haha, det hade det ju faktiskt kunnat vara 😀 Fast det glittrar nog inte där förrän vi varit och flyttstädat, urk. Läs, gillade framför allt början av boken!
Ja, jag tänkte ju det var flyttstädningen som var avklarad.
Jag har generellt svårt för självbiografiska romaner, men nu läser jag En dåres försvarstal av Strindberg och man får ju bara erkänna att det var tur han skrev om sitt äktenskap med Siri, för det är ju så häftigt. Även om det är väldigt hemskt emellanåt.
I och med att jag inte känner till de här personerna så ”kändes” den inte självbiografisk, hade lika gärna kunnat vara en helt fiktiv roman liksom
Då är det ju fantastiskt. Jag känner knappt till personerna heller, mer än att namnen känns bekanta. När jag läste Ray Kluuns böcker En sorts kärlek och Änklingen visste jag faktiskt inte att dom var självbiografiska. Tuuur det 🙂
Jamen precis, tror inte heller jag visste om Kluun förrän efter första boken!
Vilken välskriven text om den här fina boken. Jag gillade den jättemycket på många sätt och tror också den kan vara intressant att diskutera. Ska blogga om den inom en snar framtid!
Tack du, känns fint att höra sådana ord komma från dig 🙂 Ser framemot att läsa din recension!