Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
Jhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!