Svart himmel av Arnaldur Indridason XXX
Efter flera böcker med först Erlendur och sedan Elínborg i huvudrollerna är det nu Sigurdur Olí som får växa till sig i den nyaste boken om Reykjavikspoliserna. Tyckte att det i något skede tenderade att bli lite småtrist med den dystre Erlendur i huvudrollen och applåderade därför Elínborgs nya framträdande roll i Mörka strömmar. Tyvärr fungerar det inte lika bra med Sigurdur.

Erlendur är fortfarande frånvarande, faktum är att den här boken verkar utspela sig helt parallellt med Mörka strömmar då det pratas om att Erlendur rest iväg till en annan del av Island och att ingen har kontakt med honom. Men Sigurdur alltså, han får försöka lösa ett fall som vindlar mellan utpressning och (mänskliga) torpeder. Indridason väver också in partier om det korrupta bankväsendet pre-bankkrasch (boken utkom på isländska år 2009), och jag gillar att hans idé, att knyta an till något aktuellt, binda boken vid sin tid. Tyvärr känns det torrt och icke-engagerande, och Sigurdur som också går omkring och deppar efter sitt havererade förhållande bidrar inte direkt till att lyfta boken. Missförstå mig inte, böcker får gärna innehålla mörker och en viss dysterhet, men det måste göras skickligt för att inte sänka boken och det känns som om Indridason inte riktigt lyckas med det här. Jag hoppas det lyfter igen, jag brukar se framemot Indridasons boksläpp och jag vill veta hur det ska gå med Erlendurs eviga sökande efter lillebrodern som försvann. Men det kommer att behövas något som gör att boken gnistrar till lite, nu känns det här mest grått och rentav… trist.
Rec.ex. från Norstedts.