I dag hörni, har jag minsann finbesök här på Bokbabbel! Mia Franck från bloggen Skrifva och författaren bakom strax utkommande debutromanen Martrådar tittar in över en kopp kaffe som jag vänligt har kokat åt henne trots att jag inte dricker nämnda dryck själv.

Mia var först min lärare på litteraturvetenskap, sedan min ”kollega” i en förening, fellow deltagare på någon skrivkurs och där i någon veva blev hon min vän också. Och i dag är hon den första någonsin att gästblogga på Bokbabbel. Mia, varsågod:

Tack Bokbabbel för att jag får gästa din blogg. Du frågade ”när börjar det kännas på riktigt”, alltså det här med att debutera.

Min spontana reaktion var att det undrar jag också. Men sen drömde jag, och ja, det här med drömmar är rätt viktigt i min bok Martrådar, eftersom det handlar om en tjej som blir mara. Jag drömde alltså. En natt om en kritiker som sågade mig vid knäskålarna. Bokstavligen. Alltså såg som sågar. Nästa natt stod jag bunden vid halsen i nånslags samurajvärld. Vet inte varifrån samurajerna kom, kanske nåt jag såg på tv. Jag vet vad Freud skulle säga. Själv säger jag att det känns på riktigt att bli sågad vid knäskålarna och att vara bunden vid halsen. Jag har liksom gjort mitt med texten. Snart är det andra som tar över.

På riktigt alltså. Hur det känns att ge ut den där boken som man väntat på att ska bli antagen. Det har varit verkligt i omgångar:

Fick beskedet i januari 2012 – öppnade en cava.
Besökte förlaget 29 mars 2012 – drack cava med kompis efteråt.
Kontraktet skrevs under i slutet av 2012 – mer cava.
Pratade om marknadsföring med förlaget – drack te med bland andra Bokbabbel.
Redigerade manus – drack bubbelvatten och cava när jag äntligen var klar (jag gillar cava).

Och däremellan nyper jag mig i armen, eller drömmer mardrömmar för att påminna mig om att det är på riktigt. Att jag faktiskt skrivit en bok om Mati som skulle ha blivit världens bästa fotbollsspelare men som inte blir det för hon har fullt upp med att vara mara. Tänk själv. Ganska jobbigt, folk drömmer nåt hela tiden, de har en massa drömmar som spottas ut ur det inre för att reda upp saker i verkligheten. Det blir inte lättare av att nån kommer in och vrider till de där drömmarna och att det som händer blir på riktigt. Att vakna ur en mardröm, svettig och dessutom blodig, med bitmärken, hur känns det, var min tanke. Som sagt, har drömt om att bli sågad av kritiker i knävecken, det känns inte bra. Men på riktigt blir det kanske när jag håller i boken. Kanske. Om det nånsin kan bli på riktigt när det handlar om den dröm man haft i väldigt många år. Jag kanske bara drömmer? Antagligen behövs mer cava som bekräftelse på att det faktiskt händer.

Imorgon hastar jag vidare på min bloggturné, då ska jag till Maria Turtschaninoff och svara på en intensiv chat vi hade.

Tack för besöket Mia! Jag ser fram emot att läsa boken även om trailern gjorde mig lite rädd..!