Rörgast av Johan Theorin XXXX
Rörgast är den sista fristående delen i Theorins Ölandskvartett, och jag lånade den ivrigt men ändå, det ska erkännas, lite slentrianmässigt, från biblioteket. Slentrianmässigt på så vis att jag inte riktigt mindes den skarpa Theorin längre, bara att han visst hade varit riktigt bra där i början. Och ser man på, nu hade han hittat tillbaka till skärpan, för det här är en 453 sidor tjock bok som inte känns för lång. Det finns spänning och det finns hämnd, men det är också gamla goda Gerlof som är på sommarpermission från ålderdomshemmet och får njuta av att bo i sin gamla stuga igen. Främst är det Gerlof och unga Jonas som för den här berättelsen framåt, och så finns det ett dåtidsspår i det nya landet också, och för en gångs skull engagerar det nästan lika mycket som den nutida handlingen.
Vill minnas det som att de första delarna i Ölandskvartetten balanserade nära gränsen till det övernaturliga och saker som inte riktigt gick att förklara. Något sådant finns det knappt alls med i den här boken, och det känns lite synd. Även om jag inte är någon skräckfantast tycker jag Theorin fick till en bra blandning av just det lite oförklarliga, där gamla folksägner vaknar till liv i dimman. I övrigt känns Rörgast helgjuten, och min enda invändning är egentligen som emetofob eftersom det i boken finns en alldeles fruktansvärd mass-magsjukescen. Kort förvisso, men tillräckligt för att jag ska känna mig psykosomatiskt illamående en god stund efteråt. Isch!