Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson XXXX-
Johanna Nilssons finfina debut med den vackra titeln Hon går genom tavlan ut ur bilden utkom år 1996 och några år senare fick jag tag på den. Det är sist och slutligen inte så mycket jag minns av boken, förutom att jag älskade den och läste den flera gånger, vilket också mitt slitna pocketexemplar vittnar om. Sedan den boken har jag troget följt Johanna Nilssons författarskap, och vissa böcker har varit nästan lika klart lysande som boken jag alltid jämför dem med, andra inte. När jag sedan läste om att det skulle ges ut en fristående fortsättning på den där boken som på sätt eller annat betydde mycket för en ung Bokbabbel to be blev jag både ivrig och rädd. Rädd eftersom det finns en orsak till att jag på senare år inte läst om mina två stora favoriter från tidig tonår (eller rentav tidigare?), Nilssons debut och Janet Fitchs Vit oleander. För att jag gärna vill förvara dem som Stora Läsminnen och inte repa deras rosaskimrande glans med äldre och potentiellt mer kritiska ögon. Nu kräver ju Gå din väg men stanna inte en omläsning, men det var ändå något av en risk att kliva in i Hannas värld igen. Hur hade det gått för henne? Skulle jag trivas i hennes sällskap igen?
Det sägs inte rakt ut, men jag läser Gå din väg men stanna som en dels självbiografisk berättelse. Huvudpersonen Hanna(!) är författare och träffar likt romanens författare en fin man som har barn från ett tidigare äktenskap. Alex heter han, i romanen, och han håller om sin spröda Hanna som skriver böcker men som samtidigt kämpar mot anorexi, bulimi och svarta ångestfjärilar som klöser i bröstet. Och det är här det potentiellt självbiografiska blir ett problem. Dels naturligtvis för att jag inte önskar den där ångesten Nilsson beskriver åt någon levande människa. Men dels också för att jag ibland känner att det blir lite för mycket fram- och tillbaka hopande och roende med både Hannas mående och hennes och Alex förhållande. Hennes medicinering fungerar inte, och även om Alex barn är fina tar de upp hennes energi och hans uppmärksamhet. Det är välskildrat, Hannas ambivalens mot styvbarnen och om hon ska orka ta ett steg in i en Familj, men kanske just för att det är så tungt alltihop hade man kanske kunnat stryka en del av medicineringsrumbabeskrivningarna (voilà, kom precis på ett eget ord där). En viss effekt har det där ”ett steg fram, två steg tillbaka”-berättandet naturligtvis, det måste vara galet frustrerande att inte få ordning på sitt mående, på sina känslor. Och Johanna Nilsson beskriver ju det där skavandet så bra, så jag läser gärna om hennes romankaraktärers mörker. Bara hon inte fastnar i det, varken som författare eller som människa.
Rec.ex. från Forum.
Bokbabbel 
Spännande! Skrev just en recension av samma bok, kan skicka länk sen när den har publicerats. Har du läst om ”Hon går…” sen du var tonåring? Jag har funderat på att göra det den senaste tiden men vet inte om jag vågar.
Kul sammanträffande! Och nej, har inte läst om, vågar inte heller… Skicka gärna länk, eller kommer den upp på din textblogg?
Jag recenserade också boken idag och vi tycker ganska lika verkar det som. Jag har bara läst ”Hon går …” i vuxen ålder och uppskattade den mycket.
Kul att höra med både recension (ska läsa) och att det går att läsa #Hon går…” i vuxen ålder och gilla!
Jag läste Hon går genom tavlan som klart vuxen och för mig funkade det inte… Tyckte att Nilsson gav röst åt barnen bra, men klarade inte av tonårs-Hanna. So sorry. Däremot gillade jag Rebell med frusna fötter och har även läst Jag är leopardpojkens dotter om Nilssons farföräldrar i Afrika, som var rätt fascinerande.
Jag tror jag har läst alla Nilssons böcker och tycker de är rätt varierande när jag har det (eventuellt förgyllda) minnet av ”Hon går genom…” och även ”Flickan som uppfann livet” i bakhuvudet och som måttstock!