Det svenska Augustpriset är, liksom den finska motsvarigheten Finlandiapriset, något av ett folkligt pris och ett pris jag själv gärna håller koll på. Många böcker som nominerats eller vunnit har jag själv läst och tyckt om, antingen före själva nomineringen eller ibland efteråt. August och Finlandia är ofta – men inte alltid! – en slags kvalitetsstämplar för böcker jag kan komma att tycka om. I år ser jag till exempel  Kristina Sandbergs Liv till varje pris bland de nominerade, något som gläder mig även om jag samtidigt får en svag Oscars-nomineringskänsla, ni vet när stora trilogier som LOTR m.fl. får hundra nomineringar först för den tredje filmen för att liksom täcka upp hela trilogin.

En diskussion som länge förts men som blossat upp rejält i år p.g.a. icke-bredden bland de nominerade i år, är den (alldeles för) stora nomineringsklassen barn- och ungdomslitteratur. I den ska nämligen allt från pekböcker till faktaböcker för åttaåringar till romaner för femtonåringar klämmas. Jag, som redan tidigare men framför allt det här året, har läst mängder av ungdoms- och crossoverböcker, är också besviken och förstår ungdomsboksförfattarnas upprördhet. Bland annat Lisa Bjärbo och Christin Ljungqvist har skrivit bra om det. På sin Facebook-sida svarar Augustpriset att priset sedan 1992 varit uppdelat i sina tre klasser, och att det av praktiska och ekonomiska skäl är bra att det fortsätter så. Inte heller lyriken har fått en egen klass, jämför de det med, men jag tycker läsambassadören Johanna Lindbäcks svar där under är bra: att grundpremissen för vuxenklasserna är att läsaren befinner sig på samma nivå. Det gör inte en tvååring och en 17-åring.
Det är ingen enkel diskussion och gränsdragning så klart, men med sjunkande läsförståelse och samtidigt en utlåningsstatistik som tyder på läsintresse hos barn och ungdomar vore det fint att se Augustpriset vidga sina kategorier och ta klivet in i 2010-talet.

Den 24:e november får vi veta vem som vunnit.