Man tänker ju att jag efter tio år av bloggande skulle ha lärt mig att ”blogga bort” böcker relativt fort efter att jag har läst ut dem, eftersom det ju såklart är mycket lättare när de är färska i minnet. Men sen är man upptagen med i bästa fall att läsa andra böcker på löpande band och i värsta fall Livet insvept i en mörk och glåmig novemberskrud, och då blir det som det blir med den saken.

Men. En vecka i september låg jag i gassande sol och läste en svinbra bok. The Lie Tree av Frances Hardinge heter den och handlar om Faith vars pappa är vetenskapsman vars forskning nu ifrågasätts så mycket att familjen måste flytta till ett ställe där de förhoppningsvis inte ska bli igenkända.

There was a hunger in her, and girls were not supposed to be hungry. They were supposed to nibble sparingly when at table, and their minds were supposed to be satisfied with a slim diet too.

Men Faith är hungrig och nyfiken, och det älskar vi henne för! Hon klurar ihop och ilandssätter planer, hon är snäll mot sin lillebror men hämnas andra, hon är helt enkelt en kickass-hjältinna!

For the last year she had felt like a seesaw, clumsily rocking between childhood and adulthood.

Sen finns det ett väldigt medvetet feministisk tilltal i boken också, Faith som flicka under den viktorianska eran har bara äktenskap att se fram emot men kämpar hårt emot orättvisan att inte också hon skulle få ägna sig åt vetenskapen som hon älskar. Och som den 14-åring hon är, pendlar hon mellan barndom och vuxenblivande, något som – om författaren gör det snyggt – jag aldrig tröttnar på att läsa om.

Om min novembersömniga recension inte övertalat er, kanske A deo a libertates text från juli gör det? Själv blev jag i alla fall pepp på att fortsätta undersöka Hardinges författarskap!