The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky XXXX+
Glada nyheter Enligt O, den där boken vi båda köpte en februarisöndag i Göteborg är väldigt väldigt bra! Den är skriven i brevform där panelhönan Charlie, som enligt min kvasipsykologiska diagnos har någon form av lätt autism, berättar om sin vardag i high school. Tidigt nittiotal, coming of age, mycket The Smiths och blandband i allmänhet. Jag älskar Charlies sätt att se på och fundera över världen, hans träffsäkra iakttagelser och goda hjärta.
There is this one photograph of Sam that is just beautiful. It would be impossible to describe how beautiful it is, but I’ll try.
If you listen to the song ”Asleep”, and you think about those pretty weather days that make you remember things, and you think about the prettiest eyes you’ve known, and you cry, and the person holds you back, then I think you will see the photograph.
Min enda invändning till boken är slutet, som förutom att det kommer på rätt hastigt, dessutom vill vara onödigt förklarande och lägga-alla-pusselbitar-till-rätta-aktigt. Det får förvisso hjärtat att klappa ytterligare för Charlie, men hade det behövt vara så där… dramatiskt?
Den här boken ska för övrigt bli film, och jag är väldigt nyfiken på slutresultatet. Bra intrig nog, men hur kommer mjuka fina Charlies observationer att förmedlas via film-mediet? Nåväl, det får vi se sen. Men läs hörni! Charlie om släkten t.ex.:
First, I am very interested and fascinated by how everyone loves each other, but no one really likes each other.
Åh brevform som är så svårt…
Lovar att det funkar alldeles utmärkt här, låt dig inte avskräckas!
Håller med, brevformen funkar suveränt här!
Egentligen också skeptisk till brevform, men den låter onekligen bra. Detta trots att jag skummade lite för att undvika eventuella spoilers…
I don’t do spoilers darling! Det är en riktig liten pärla, för att unttrycka sig klyschigt!
Haha, läste också den för några veckor sedan. 🙂 Inte en favorit men helt klart läsvärd.
Nåja, bra där! (P.S. Vi måste seeees!)
Jag borde läsa den här snarast så att jag kan stoltsera med att ha läst boken innan pojkvännen föreslår att vi ska se filmen (för det känns som en typisk film vi skulle se).
Pingback: enligt O | Charlie, jag gillar dig!