Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård XXXX+
 Lite långsam kändes den kanske i början, den tredje kampen, speciellt när jag helt fräckt jämförde den med Nesbö. De skriver ju inte riktigt likadant, landsmännen.

Det var sprängfullt i bagageluckan, mamma och pappa satt fram, Yngve och jag bak, vi skulle köra hela dagen och kvällen, och till och med det mest hemvana av hemvant, vägen ner till vägkorsningen och upp mot bron, tedde sig annorlunda då. Nu hörde det inte ihop med huset och vår tillvaro där, nu hörde det ihop med den långa resa vi gav oss ut på, och som skänkte varje kulle och varje bergstopp, varje holme och varje skär lite av sin spänning och förväntan.

Det här är berättelsen om Karl Oves barndom, bara ett par gånger kommer hans vuxna jag
till tals. Nu har jag själv en liten faiblesse för just barndomsskildringar, och jag måste säga att herr Knausgård klarar av det med bravur. Visst kan man ställa sig lite frågande till att han kommer att han minns allting så otroligt detaljerat, det gäller för övrigt hela Kamp-sviten, men det får man nog helt enkelt förbise och konstatera höra ihop med det mått av fiktion som trots allt finns inbyggd i verket. I slutet konstaterar berättaren också att han tror sig lämna ett område och en tidsperiod bakom sig för evigt, utan att veta att alltihop ”för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”.

Men barndomsskildringen alltså, jag gillar den! Kamratskapet med brodern Yngve, spänningen över små detaljer som är så enormt viktiga när man är liten: nya idrottskläder, första skoldagen, hur barn egentligen blir till. Den ständigt närvarande rädslan för fadern. Det är naturligtvis främst ett barns perspektiv, men genom de tidigare böckerna har vi ju förstått att förhållandet till pappan aldrig blir bättre. Jag är nyfiken på hur mamman upplevde alltihop? Såg hon sina söners rädsla, eller förstod hon inte riktigt hur det låg till? Hoppas på att få läsa lite om det i kommande böcker!