The Stranger av Harlan Coben XXX½
Som brukligt är i Harlan Cobens thrillers, hittar vi även i The Stranger en sedvanlig stand up guy, familjefadern Adam, i huvudrollen. Hans 100 % vanliga medelklasstillvaro rubbas en kväll då en fullkomligt främmande man stiger fram till honom under ett basebollevenemang och säger Hon fejkade sin graviditet, vet du. Hon, frun Corinne, modern till sonen vars basebollevenemang Adam för tillfället alltså övervakar. Och det värsta är att Adam direkt vet vad det är frågan om, och kanske rentav… tror på främlingen. När han konfronterar Corinne med påståendet är hon undvikande – och nästa dag är hon försvunnen.

Förutom den skumma Camus-doftande främlingen i början så händer det egentligen inte så himla mycket spännande/skrämmande under en lång tid, något som är rätt ovanligt i Coben-land, där omtumlade familjefäder oftast hamnar mitt i skottlossningar eller biljakter vad det lider (nu låter det som alldeles förskräckligt dåliga böcker inser jag, det är inte alls min mening, jag gillar ju dem! Menar bara att de rätt långt brukar följa en slags formel). Stämningen i The Stranger blir i stället ett mer krypande obehag, där förvirrningen, ovissheten och den uppblossande misstänksamheten börjar sippra in i medvetandet hos både Adam och läsaren, och där den även slår en kil i Adam och Corinnes långa äktenskap. Där tycker jag verkligen Coben lyckas, att med främlingen och en rejäl dos internet – både på tema ”Googla och du ska finna”, och på tema ”Storebror ser dig” – skapa en olustig känsla där man inte längre vet vad man ska tro och vem man ska lita på. För är det inte långt mer skrämmande att de allra närmaste visar sig vara något annat än man trott, än att hotet kommer utifrån?

Saker Coben gör mindre bra är däremot själva karaktären Corinne – jag får då alls ingen känsla för henne – i hennes försvar må naturligtvis sägas att hon ju faktiskt är försvunnen största delen av boken, men hon verkar inte alls sympatisk. Lite så att jag inte förstår varför Adam ens vill hitta henne, hehe. Kanske är boken också lite segstartad, på så vis att Adam vä-häldigt länge bara går omkring och muttrar därhemma, och liksom inte alls tar tag i det här med att hans fru har försvunnit? Ett inte helt relaterbart beteende där, kan jag känna.