Stora Anna Schulze-våren 2015

Att ringa Clara av Anna Schulze XXX½
arc

Och ärligt tala är det något jag kan rekommendera, om man är rädd för främlingar: att börja spela ett instrument. Eftersom man då får ett giltigt skäl att tillbringa oceaner av tid för sig själv. Om man isolerade sig lika mycket utan att ha en fiol under hakan eller ett rörblad mellan läpparna skulle ens föräldrar ta en till en psykolog. Men spelar man bara ett instrument, ja, då år man beröm i stället.

Musiken, det är kring den romanen byggs upp. Carolins musik, och sätt att tänka i musik, något som ändå inte blir ett hinder för oss som är mindre bevandrade i musikens mysterier, utan i stället, som Marcusbiblioteket också konstaterar, en fin inblick i huvudpersonen Carolins tankevärld.

Allting var så enkelt med John.
Han sa bara vad han tänkte och ville.
Kanske blir man sådan av att spela trumpet. Kanske måste man vara sådan för att spela trumpet. För spelar man trumpet kan man aldrig smyga in sina insatser. Spelar man trumpet måste man vara helt säker på att man har räknat rätt.

Men främst handlar det om Clara såklart, vännen som tar Carolin under armen på folkhögskolan och sedan är de liksom bara de två. Det är en fin skildring av den där kärleken vi kallar vänskap, när man blir så där andlöst glad av den andra, samtidigt som det känns varmt och tryggt. Det är en fin känsla att få vila i.
Fast jag kan inte direkt påstå att jag förstår vad det är Clara ser i Carolin, ens då i början då det fortfarande är bra. Senare blir Clara allt opålitligare, hon försvinner och svarar aldrig på telefonsamtal och jag blir alldeles tokig på både henne och på Carolin som fortfarande svansar efter henne som en liten hundvalp, som blir glad för varje smula Clara förstrött tappar åt hennes håll. Carolin är fascinerande på så sätt, att hon liksom förblir lite tafatt och hjälplös romanen igenom. Inte så att det saknas utveckling och fördjupning hos karaktärerna, men att det helt enkelt är sådan hon är. Definitivt ingen trumpetist, som John.

Nu förstår jag ju att han var i den där fasen. När man har träffat någon. Någon ny som man tycker mycket om. Men man har ännu inte förstått att man är förälskad. Man tror att man bara är på gott humör i största allmänhet.

Det är uppenbart att Vårt gemensamma liv slår an fler och mer välljudande stängar hos mig – musical pun intended. Med detta inte sagt att inte ARC skulle vara fin och välskriven den också – hon är skicklig hon, Schulze. Jag är glad att jag har hittat hennes författarskap.

Annonser

4 thoughts on “Stora Anna Schulze-våren 2015

  1. Den här läste jag när jag var i Hamburg förra sommaren, kopplar för evigt ihop den med trötta fötter och ny spännande kollektivtrafik. När jag reste hem lämnade jag kvar den åt min kusin (det var ett medvetet val att packa en egen svensk pocket som jag kunde lämna efter mig) och hon messade mig bara nån dag senare och berättade att hon slukat den.

    • Åh, platsanknytning till vissa böcker förhöjer verkligen upplevelsen! Jag har ännu en Schulze-roman redan hemlånad, men jag har knappt hunnit öppna en bok de senaste veckorna..!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s