The Death House av Sarah Pinborough XXXX
Ett stort hus, beläget långt från civilisationen, och fullt med barn i åldern 12-18 som vet att de ska dö. De är defekta, de bär på en konstig gen och de har slitits från sina familjer och till denna limbo-tillvaro i väntan på… döden kanske?

Sarah Pinborough är knappast någon munter typ, med tanke på att det här är den andra boken om död jag läser av henne. Å andra sidan älskar jag (och Fiktiviteter!) de här böckerna, så ni andra därute i bokbloggosfären som dras till den här typen av litterärt mörker ska definitivt bekanta er med detta författarskap. The Death House är lika välskriven, men miljön är så mörk så mörk, med alla dessa rädda barn i det stora huset. Personalen som finns där i bakgrunden, som håller utkik efter minsta tecken på att man blivit sjuk men i övrigt inte erbjuder minsta gnutta empati eller värme. Barnen som bildar vän- och fiendeskaper och försöker leva i nuet och inte tänka på varken dem de tvingades lämna bakom sig eller vad som egentligen väntar dem om de visar tecken på att insjukna. Det finns glimtar av glädje också, större och mindre, men det är nästan så att man inte vet om det gör att det mörka framträder ännu tydligare, för så väl bokens karaktärer som läsaren själv.
Fiktiviteter associerar till Flugornas herre, själv får jag svaga vibbar av både Ishiguros Never Let Me Go och faktiskt Dashners The Maze Runner (obs, bara de övergivna rädda pojkarna, inte själva action-aspekten!) när jag läser. Likt Fiktiviteter är jag också lite tveksam till slutet, men som detalj i en i övrigt så välskriven bok är det ändå inget som påverkar läsupplevelsen i stort. En dyster men läsvärd bok helt enkelt, hon är duktig, Pinborough!