I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist XXXX
En av höstens stora snackisar – och med rätta. Toms sambo Karin är höggravid när hon plötsligt får tungt att andas och de tar sig till sjukhuset där Karin läggs in på intensivvårdsavdelningen. Karin visar sig ha akut leukemi, och deras dotter Livia förlöses med kejsarsnitt medan Karin hamnar i koma och läggs i respirator. Det är så fruktansvärt obehagligt och sorgligt, hur livet kan förändras så drastiskt på bara några timmar. Tom vandrar i de enorma kulvertarna under Karolinska, mellan sin nyfödda dotter på neonatalen och sin dödssjuka sambo.

Karins blyertsmarkeringar, förslagen på strykningar, är krusiga och tunna som utbrända glödtrådar.

Språket är rakt och enkelt, i presens och med väldigt få styckebyten. Det blir en intensiv läsupplevelse både språkligt och innehållsmässigt, en ton jag kan föreställa mig kan belysa de turbulenta dagarna från att Tom och Karin åker in till sjukhuset och bara Tom och Livia slutligen åker hem igen. Tonen kan stundivs kännas aningen distanserad, att det är bara dialog och berättande utan Toms egna reflektioner, men det fungerar väl. Ingen risk för smetighet, och ämnet får komma fram, kvävs inte av tunga ord.
Det är en stark och tung läsupplevelse, en bok man på grund av det drivna språket gärna läser fort men på grund av ämnet ibland måste lägga ifrån sig för en andningspaus. En bok man nog inte bör läsa på bussen. En bok som känns självklar som Augustnominering.