Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda, Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!