The Winter People av Jennifer McMahon XXXX
Okej så kalendern visar tidig vår och tulpaner och sneakers börjar sakteliga ta över Instagram-feeden, men hoppas ni är okej med en recension av en ytterst vintrig bok ändå? Själv hade jag den som poolläsning under semestern för några veckor sedan, så tro mig, den funkar överallt!

I feel Mama stiffen. ”Winter people?” ”That’s what I call them,” I say, turning to face her. ”The people who are stuck between here and there, waiting. It reminds me of winter, how everything is all pale and cold and full of nothing, and all you can do is wait for spring.”

Den lilla byn Westhall, Vermont. Olika tider och berättare, i nutiden är det Ruthie vars mamma har försvunnit men det berättarspår jag minns bäst så här i efterhand är nog det äldre spåret med Sara. Scenen med rävskinnet i början av romanen, det kan nog vara det obehagligaste jag har läst sen Michelle Pavers fantastiska skräckroman Evig natt (och nu inser jag igen hur mycket jag tycker om just vinterskräckisar!)! Förutom en renodlad skräckroman – mer renodlad än den gränslandstematik som genomsyrat McMahons tidigare böcker alltså – är det här också en berättelse om kärlek och sorg. Om att inte vilja vara ensam, även om priset man måste betala är högt. En mycket fin bok, och trots några hårresande scener, även rätt lågmäld. Inget äckelsplatter alltså, utan den bästa sortens berättelse som liksom kryper in i en och sedan stannar kvar.