Hemligheter på hemorten

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho XXX½
Vad tjock den är, är min första tanke när jag får boken i min hand. Och vilket snyggt omslag! Som ni kanske ser på den lilla bilden är pärmen liksom klibbig av blod, ett grepp som förvisso redan använts på en hel del deckarpärmar, men som i alla fall i min värld fortfarande fungerar. Även inne i boken är det grafiska mycket tilltalande, varje ny del får ett snyggt svartmönstrat uppslag, och överlag känns boken sådär fysiskt rätt påkostad. Och – om man ska vara ärlig, även om det är att svära lite i kyrkan – som en bok som är gjord någon annanstans än i Finland. Utan att ha något mer belägg för det än min egen blick, tycker jag att finlandssvenska omslag tenderar att vara väldigt försiktiga, nästan tråkiga. Finska (framför allt när det gäller pocket) kan vara rentav fula. Så det här var en riktigt positiv överraskning!

Men ja, kanske lite om innehållet också, det kan ju vara på sin plats i en recension, va? Här möter vi fyra unga män, i den där åldern då de sedan länge flyttat hemifrån men nu på allvar börja stiga in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förhållanden och avslutade studier. Benjamins fästmö Sofie har omkommit i en bilolycka, Sofies bror Loke försöker lära sig leva med sin stamning som tycks vara som värst när han befinner sig i hembyn. Christoffer har kommit ut ur skåpet för sina föräldrar och vänner, men vill enligt pojkvännen Redas så ofta som möjligt krypa tillbaka in i det proverbiala skåpet, och kompisgängets, ”sjakkets”, sista medlem Simon tampas med sin roll som bypräst. Sofies begravning samlar ihop det gamla kompisgänget till uppväxtorten, den fiktiva österbottniska orten Gränby.

Över den här tillfälliga ”hemkomsten” svävar en namngiven mörkskimrande skugga, nämligen den lokala folktrons ”Raamt” (att, som Nina påpekar, jämför med likheten till finskan ord för bibel, raamattu) som satte skräck i folket under 90-talet och som tydligen har återvänt till trakten. Det här skräckelementet genomsyrar handlingen och, som fallet ofta är med den här sortens grepp, är upplösningen/”förklaringen” svårare att bemästra, något HBL:s Pia Ingström också påpekar i sin recension. Personligen får jag mest utbyte av skildringen av den lilla hemorten och den känslokomplexitet sjakket har kring den. De väckelseliknande mötena, ungdomsgården (och bastuscenen!), de komplicerade familjerelationerna, raden av kataloghus som är ett tecken på att man har lyckats i livet.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

9 thoughts on “Hemligheter på hemorten

  1. Jag ska absolut köpa Kaj Korkea-ahos bok då jag går på bokmässan i Helsingfors i slutet av oktober. Det var också bra att ni här på bokbabbel.com inte skrev att den här boken var den första i Svenskfinland som har en homosexuell som en av huvudpersonerna, för den boken har jag (och kanske någon annan också) skrivit för flera år sedan.

    Inlägg om det i all korthet här: http://debutsky.wordpress.com/2012/09/16/inte-helt-sant-som-hbl-skriver/

    Sedan är det en helt annan fråga att många av de skribenter som ger ut på eget förlag inte riktigt räknas i Svenskfinland. Ändå skulle man kunna tro att det är lätt att bli utgiven här, eftersom språkgruppen är liten. Men ofta upplever vi egenförläggare att vi aktivt tigs ihjäl. Kanske för att vi i viss mån hotar de etablerade? Marknaden är liten och fajten om läsarna därför på ett annat sätt hård än i Sverige.

    • Det är nog bara jag, inte flera som skriver här 🙂 Tror absolut inte att det är lätt att bli utgiven i (Svensk)finland, kanske framför allt inte nu när de två stora förslagen slogs samman

      • Håller med. En del av de mer etablerade författarna sa ju också att de är rädda för att mångfalden försvinner, att ETT stort förlag inte har de resurser som det påstår sig ha, att ge ut FLER författares alster.

        Aha… jag trodde det var fler än en person som skrev bloggen – men nu vet jag bättre 🙂

  2. Raamt finns på riktigt! Eller, för att förtydliga: Det har talats om Raamt i delar av Österbotten väldigt långt innan Korkea-aho plockade in Raamt i sin roman. Jag trodde att Raamt var ett eget påhitt som förvisso lät bra, men nu har jag fått bekräftat av bekanta från andra delar av Österbotten att Raamt faktiskt är något man talat om – t.ex. för att skrämma barn med så att de skulle hålla sig borta från farliga ställen.

    Jag blev riktigt förtjust i den här boken, tycker den är märkbart bättre än debuten.

    • Jag tänkte först att Raamt är nånting människorna har trott/varit rädd länge. Sen gjorde jag samma koppling med ordet Raamattu som Nina hade gjort. Det skulle ha passat så bra när boken ändå handlade om den mörka sidan av religion (eller strikt religiös samhälle/uppväxt).
      Tack för mera information om Raamt. Jag har nu också hittat att han har varit känd på ett Anna namn Böui.

  3. Ping: Gräset är mörkare i Kronohagen | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s