Utan. Om barnlöshet och barnfrihet av Mikaela Sonck (red.) XXX½
Utan är en rätt tunn antologi med ett desto viktigare budskap. Här skriver tolv kvinnor om sitt liv utan barn – antingen frivilligt eller högst ofrivilligt. Jag tyckte först att det var rätt underligt att kombinera texter av kvinnor som gjort sitt allt för att uppfylla en av sina högsta önskningar – ett barn – och texter av kvinnor som frivilligt har valt att inte skaffa barn. Alla passar de ju dock in under den fina titeln Utan, och de flesta har varit tvungna att stå ut med nyfikna frågor, menande blickar på magen (seriöst people, sluta med sådant där, det är ju sjukt fräckt!) och att vara tvungen att förklara/försvara sig själv och sin situation eller sitt val.
Även om det här ämnet förhoppningsvis (!) inte berör mig är det gripande läsning. De fruktlösa försöken att få barn, de efterlängtade barnen som kommer eller inte kommer, ens livs viktigaste samtal från socialarbetaren som berättar att det finns ett foster-/adoptivbarn åt en. Som alltid när det gäller antologier/textsamlingar finns det texter som tilltalar mig mer och mindre. Men intressant är det hela tiden, både de enskilda kvinnornas berättelser, och de frågeställningar boken väcker. Hur viktig roll spelar barn för kvinnorollen (ursäkta det förlegade ordet)? Kan man vara en familj även om man inte har barn? Och om man inte kan få egna barn, vill man då hänga mer eller mindre med andras?
Bokbabbel 
Tack för tips, denna lägger jag till min läslista. Tycker det är ett mycket intressant ämne. Har många kompisar som har varit/är ofrivilligt barnlösa.
Det är ett intressant ämne, och viktigt! Dessutom ett skrämmande vanligt problem
Vet du, den här blev jag väldigt intresserad av. Aldrig hört talas om. Som nygift får man JÄMNT frågan med menande blickar på magen.. Bara senaste veckan har två, TVÅ, personer frågat om jag är gravid… Hur smickrande är det på en skala.. Får en att överväga det där julgodiset mer än en gång till..
De finlandssvenska förlagen är hårda på att ge ut antologier, men de böckerna får knappast så mycket synlighet utomlands. Men intressant som sagt, och jo, känner minsann till situationen, ”När kommer barnen?”. Och då är jag ändå rätt ung fortfarande, tror inte att de som känner mig bra tror att jag ska skaffa barn alldeles på momangen (även om de vet att jag i framtiden vill ha barn). Underligt det där, hur man plötsligt blir allas angelägenhet (och jag kan tänka mig att det blir ännu mer extremt om och när man väl blir gravid!)
Gud ja! När man sedan väl blir gravid – vilket ju inte är en självklarhet, så därför är det som sagt otroligt fräckt att fråga stup i kvarten! – blir man reducerad till en enda stor mage som plötsligt är allmän egendom. Hejdå, integritet, liksom! Folk man på sin höjd är lite fikarumstjenis med kommer fram, klämmer på magen och yttrar idiotiska saker som ”gud vad bred du är, det där är en flickmage, det ser jag, det!” (eh ja, eller så kan bredheten bero på att det ligger två barn därinne…) eller ”hörru tjockis, nu är det allt dags att dra in på fikabröden, höhö” (något man ALDRIG skulle säga till icke-gravida!). Tror inte att någon såg mig i ögonen på ett halvår när jag var gravid… Och när sen ungen – eller ungarna, i mitt fall – är ute fortsätter granskningen. Mer för mammor än för pappor. Ja, suck. Människor. Men jag rekommenderar verkligen att få barn, det är helkul! Omgivningens snudd på sjukliga intresse: not so much.
Håller med föregående talare, det verkar vara en intressant antologi! Särskilt spännande att man verkligen dragit nytta av ordet ”utan” och låter såväl frivilligt som ofrivilligt barnlösa komma till tals.
Skumt det där. Människor menar ju inget illa, utan jag tror att de flesta är genuint glada över den nya lilla människan som är på väg. Men de uttrycker sig så oerhört klumpigt och buffligt, som om (eventuell) graviditet plötsligt skulle ge en rättighet att kommentera eller röra vid någon annan.
Men ja, bra bok med fantastisk titel!
Glömde en grej: när man sedan fått barn en gång tycker en del att det är fritt fram att fråga om det är en ny på g så fort man gått upp något kilo. Hu. (Jag SKA skaffa gymkort efter jul!)
Skrämmande det där, vad ÄR det som ger människor rätt att kommentera kvinnors kroppar sådär?
Den här boken skymtade jag på bokmässan i Göteborg, men glömde sen bort den. Tack för påminnelsen! Tillhör den där gruppen av kvinnor som, även om jag inte har något emot barn, aldrig har känt någon längtan efter att skaffa egna.
Ingen orsak! Det fanns som sagt också texter om frivillig barnlöshet/ ”barnfrihet” i boken, så läs på du!
Låter som mycket intressant läsning. Antologier läser jag sällan, men den här skrivs in i min lilla inköpsbok. Jag tillhör då den skara som högst frivilligt är barnlös och det är det väldigt många människor som har åsikter om och en del kan vara riktigt elaka. Jag lider med de som är ofrivilligt barnlösa, men vill även att mitt ställningstagande skall accepteras.
Annan sak som gör mig arg: att människor säger elaka saker om ens familjeval! Gaah! Antologier kan förstås bli rått ojämna, men med bra tema funkar det ofta. Eller så är jag bara så van av alla finlandssvenska antologier som förlagen här spottar ut 😉
Pingback: Inspirerande deckar-Babel | Bokbabbel
Pingback: Vardagshjältarna | Bokbabbel
Pingback: Böcker om barnlöshet | Bokbabbel