En svår sits

Hon hette Jennie av Moa Herngren XXX-
jennieMoa och jag, vi går way back. Jag minns att jag läste Jag ska bara fixa en grej i köket helt andlöst på ett tåg norrut en gång, och då hade jag redan läst Allt är bara bra, tack och älskat den också. Så ni förstår alltså förväntningarna när hennes namn dyker upp i en förlagskatalog? Speciellt glad var jag den här gången, över att det skulle bli en vuxenroman igen, ungdomsboken Homecoming Queen föll mig nämligen inte riktigt i smaken.

Men. Det gjorde nog inte den här heller – plats för ledsen smiley. Det handlar om den bohemiska konstnären Sara som träffar den strikta änklingen och advokaten John, och trots sina olikheter – svarta kängor och jeans möter kostymer och yllekoftor. Över deras spirande förhållande vilar dock skuggan av Johns döda fru Jennie, hon som dog i cancer alldeles för ung, och som var så vacker och ljuv och perfekt. En svår sits framför allt för Sara som omöjligt kan axla Jennies gamla roll, men också för John som fortfarande älskar och saknar sin fru samtidigt som han också känner allt starkare för Sara.
Så där långt helt okej, men att sedan blanda in en annan cancersjuk kvinna som Jennie hade kontakt med över nätet innan hon dog – vad tjänar det för roll?! Det är ett svårt ämne att skriva om, att vara den nya efter den döda hustrun, men det känns som om Herngren inte riktigt vet hur hon själv vill att det ska sluta. Synd på ett så bra författarskap, kan jag känna.
Rec.ex. från Wahlström & Widstrand.

Packa påskens kappsäck

Det kommer att bestämma min tillvaro, de böcker jag tar med mig.

- Lars Norén, En dramatikers dagbok 20050212

Nu är det alldeles strax påsk och för mig innebär det i år en ljuv och rätt lång ledighet med några längre bilresor men främst lugn tid tillsammans med familjen. Och böckerna förstås – jag har ännu inte gått så långt som att börja räkna dem till familjen..! Jag packar som vanligt för alla eventualiteter och sinnesstämningar, och som om ledigheten räknades i veckor och inte dagar…
Vad läser ni i påsk?

 

Det går bra nu…

… tänker säkert Donna Tartt i dag, när hon vaknar upp med ett pinfärskt Pulitzer Prize for Fiction i hatten. Och så är hon ju även nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction (tidigare Orange Prize) också, i sällskap av andra intressanta författare.
Kanske vore på tiden för mig att återuppta fink-läsningen som blev på hälft där i höstas någon gång? Men vet ni, jag känner mig faktiskt mer sugen på den där mytomspunna DHH för tillfället..! Hur går det med din läsning Kloggis?

Det handlar då inte om mig i alla fall

Det handlar om dig av Sandra Beijer XXXX-
dethandlaromdigJaget är femton år, sju månader och tre dagar när hon träffar du:et första gången. Han pratar ryska med läspande R, har tre fräknar på vänster kind och viker sina sedlar sju gånger, till prydliga kvadrater. De går i nian, sedan på gymnasiet, de driver in och ut ur varandras liv, möts på hemmafester, hånglar med ölandedräkt.

[...] famlar mig inåt mot dina underkläder och du pratar bara i vokaler nu.

Jag gillar språket, de korta kapitlen, det andlösa, som om man hela tiden var lite berusad. Och detaljerna, alldeles vanliga men alltid pricksäkra. Och så gillar jag titeln, och att jag för en gångs skull känner igen musikreferensen – Maggio, mon amour. Min enda invändning är väl att jag inte alls kan känna igen mig, att jag som tråkig (?) vuxen vill skrika åt dem att prata med varandra, inte bara dra från fest till fest och gråta på rasterna däremellan. Det är konstigt hur jag, med en bok som handlar enbart om känslor, ändå saknar den sista gnistan. Det där är så inte jag, har aldrig varit det.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

När slutet har börjat

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund XXXX-
ikroppenminDet känns lite underligt att ta mig an den här boken. Jag har hört hans sommarprat och sett honom i Jills veranda, så jag vet hur hans röst lät, hör den medan jag läser. Jag vet att han inte lever längre, att han inte ens hann fylla 30 år innan cancer tog honom. Samtidigt har jag inte läst bloggen, och jag bor ju trots allt i Finland, så han har inte varit närvarande i media på det sätt jag tror han var i Sverige.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Det är sorgligt, såklart, som det blir när någon är ung och får veta att livet kommer att ta slut mycket tidigare än det borde. Jag antar att boken baseras på bloggen, för i början tror han att det är över, att han har vunnit över cancern. För att bara ett drygt halvår senare vara där igen, den här gången med diagnosen: obotlig. Vissa texter känns också vagt bekanta för mig, Landet jag lämnar, och det där om barnen han aldrig kommer att få.
Boken, texten, blir en blandning av gastkramande fysiska detaljer: smärtan, ärren, pillren, behandlingarna, varvat med sorg, ångest och kärlek. Kärlek till livet, till familjen, till vännerna. Han sörjer, Kristian, över att lämna livet så tidigt, när det finns så mycket han inte hunnit med, när det finns så många som blir kvar. Det genomborrar texten och läsaren, men en tröst är att Kristian trots allt verkar känna någon slags lugn. En ilska, javisst, men har har förlikat sig med sitt öde. Är åtminstone inte rädd.

När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.
Minns mig då.

Tar mig an Messud, äntligen!

We’re not the madwomen in the attic – they get lots of play, one way or another. We’re the quiet woman at the end of the third-floor hallway, whose trash is always tidy, who smiles brightly in the stairwell with a cheerful greeting, and who, from behind closed doors, never makes a sound. [...] We’re completely invisible.

Jag har äntligen börjat läsa Claire Messud! Det kändes som om det var  tiden, minsann. The Woman Upstairs är en biblioteksbok, men har även The Emperor’s Children hemma sedan en bokbeställning för kanske ett år sedan (hrrm), och det känns fint att ha den att sedan ta till eftersom The Woman Upstairs verkar lovande!

P.S. Redan nu dödligt avundsjuk på er som ska lyssna på henne på Internationell författarscen på måndag!

Linda och läsningen

40 – constant reader av Linda Skugge XXXX-
40Till skillnad från många andra som läst den här boken, har jag inte någon desto större relation till Linda Skugge - detta alltså enbart på grund av mitt ”perifera” läge här i Finland. Minns att jag för väldigt länge sedan läste hennes tonårsdagbok i alla fall, den om tiden när hon började jobba på Expressen (väl? Se, inte ens det vet jag!) och tänkte att om hon köper så där många skivor så får jag väl köpa många böcker. LOL.
Det finns så mycket jag kan relatera till! Den där ständiga längtan efter att läsa så många böcker såklart, men också kärleken till rutiner. Och i och med kärleken till rutiner (och det faktum att hon/jag inte hade legat med fem killar innan vi fyllde sexton) även den där känslan att andra uppfattar en som tråkig även om man själv är rätt nöjd med läget.
Fast hur karakteriserar man den här boken? Vad vill Skugge själv med den? Hon gör upp med sitt liv inför 40-årsdagen, läser sina gamla texter och funderar kring böcker hon läser (älsk!). Jag gillar det jag läser och hade gärna läst ännu mer, men jag vet inte om jag helt förstår vad det är för slags text Skugge skrivit.

Jag måste sätta klockan på ringning klockan sju fast det är juli för att kunna läsa innan alla vaknar. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt. Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.

Det här citatet till exempel, det hade jag gärna sett att hon utvecklat lite. Den där besattheten kring böcker, att de är hennes livsluft och glädje, men också ger upphov till oro? När jag läser så tänker jag spontant att jag både skulle vilja prata böcker med Linda S, men också… jag vet inte, ge henne en kram kanske? En snäll varm kram.

Härligt också med böcker som ger mera lässug! Jag antecknar att jag vill kolla upp Joe Queenan och David Shields, och att jag måste plocka upp Kristin Cashores De utvalda som har skräpat i min bokhylla tillräckligt länge nu. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Jag vet Linda, jag vet. Men visst är det härligt också?
Rec.ex. från Piratförlaget.