Samhällets tysta revolutionärer

Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman XXX½
introJag vet att ni kanske inte vill tänka på det just nu, men om några veckor är det sensommar och arbetsvardag som gäller igen. Och då är det kanske på sin plats att nu ta sig en funderare över hur du fungerar som arbetstagare, i projekt, i hurudan arbetsmiljö du arbetar bäst? Eller kanske funderar du på att skaffa dig ett nytt jobb? Om du är den som förtvivlat försöker komma på något mer sanningsenligt än ”social och jobbar bra i grupp” att skriva på din CV, är det här boken för dig.

Det finns naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar hur människor tänker, agerar och fungerar, men jag intresserar mig för det här med intro- och extroversion för att få en djupare inblick i både mitt eget och andras beteende. Den enklaste men också minst nyansrika distinktionen som kan dras är väl att introverta hämtar energi i att få vara ensamma medan extroverta behöver få umgås med andra. Enligt den gränsdragningen, och också enligt det test som medföljer längst bak i Jonkmans bok är jag en solklar introvert, men samtidigt tror jag nog att jag är som allra lyckligast när jag skrattar och pratar med mina närmaste vänner. Men jag behöver den där ensambalansen också, samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja börja forska ensam på min kammare utan sociala kontakter.
Därför vill jag läsa den här boken, för att introversion ligger nära både mitt hjärta och min personlighet även om det finns många faktorer som samtidigt är mig främmande. Jonkman listar styrkor och svagheter, kommer med personliga anekdoter och skapar kort sagt en läsvärd bok att läsas av både intro- och extroverter för att öka förståelsen för dem som fungerar annorlunda än vi själva. Varje kapitel avlutas med en sammanfattning i punkform, ”för extroverta”, och just den och några andra putslustigheter hade jag kanske klarat mig utan. Samtidigt är den lätt att läsa och lätt att förstå, med ett tydligt driv framåt och det intressanta testet i slutet av boken – Mr Bokbabbel och jag fick nästan exakt samma introversion-poäng även om vi svarade rätt olika på frågorna. Jag skulle säga att Jonkmans bok är en snabbkurs, medan Susan Cains Quiet är mer djuplodande. Jag gillar båda och läser gärna ännu mer inom ämnet, har ni några tips?

Sweet dreams are made of these?

bokdynaHar ni också semester som bäst? Eller knegar ni på och drömmer om lediga dagar? Oberoende så är de här bokdynorna garanterat något för alla och envar – tänk att inte behöva lägga ifrån sig boken ens när man ska sova..! ;) Eller varför inte låta kudden pryda soffan och inbjuda till lässtunder? Kuddarna finns med titlarna Alice in Wonderland (den öppna boken), Sherlock Holmes och Treasure Island och köps här.

Punkt com

Framåt vårkanten kommer de, mailen, när WordPress påminner mig om att det är snart kommer att vara dags att betala för domänen. Jag har blivit fäst vid mitt lilla hörn av internet, tycker om tyngden av .com:et efter det alias jag valde en majdag för nio år sedan och som blivit jag till den milda grad att jag vid vissa givna tillfällen vet att mitt riktiga namn säger människorna i det sammanhanget mycket mindre än just Bokbabbel gör. Nu har jag ju inte tänkt sluta blogga, absolut inte, det finns ju fortfarande så många böcker att läsa och skriva om, men tänk om jag någon gång gör det? Då kommer jag fortsättningsvis att få de där mailen, och, så som det känns nu i alla fall, också fortsätta att betala. Det är ju mitt hörn, min oas, och då ska väl ingen slå upp dörren och komma instövlande, slänga ut mina böcker och börja bära in något annat. Nej, det blev .com och jag för exakt tre år sedan i dag, och det kommer nog att få hänga med tror jag. Speciellt som någon hagalen hade gått och roffat åt sig adressen med wordpress inklämt emellan – kom igen, vem var det och vad gjorde du där innan du raderade sidan?

Och jag ska ju så klart ändå läsa till livets slut, och då kan jag väl lika gärna blogga om det också, eller hur?

Sockrig ökenfläkt

Stargirl av Jerry Spinelli XXX+
Screen Shot 2014-07-02 at 12.58.20Till den lilla sömniga staden Mica i Arizona sveper det en dag in en frisk fläkt över den hårt packade ökensanden. ”Have you seen her?” är frågan alla ställer varandra den första skoldagen: Our interest in each other was never keener than during the fifteen minutes before the first bell of the first day. Snart får också bokens berättare Leo syn på henne. Stargirl. I långa svepande klänningar och med en ukulele hängd över ryggen trollbinder hon den stirrande skolmatsalen där hon sitter och äter för sig själv, tills hon hakar ner ukulelen från ryggen och spelar en trudelutt.

Den här boken var ett av tipsen från underbara bokhandeln Booksmith i San Francisco, och visst är den lite annorlunda i sin tunnis-framtoning. På under 180 sidor hinner Stargirl svepa in över staden och gå från mystisk till populär till… ja, vadå? Berättelsen rör sig framåt genom korta men effektiva scener, och även om Leo och Stargirl är de viktigaste personerna, är det hela den trollbundna skolan som får stå i centrum, nästan som en kollektiv huvudperson. Det här motiverar också i viss mån att Leos föräldrar och eventuella (!) syskon får en remarkabelt liten roll – skillnaden blir speciellt markant då jag läser den här boken efter att någon dag tidigare ha lyssnat först på bokpodden Allt vi säger är sants avsnitt om syskon och sedan läst andra delen i Mara Dyer-trilogin där Mara är nästan överdrivet (?) nära med framför allt sin storebror.
En helt mysig liten bok att klämma på ett flygfält och en oändligt lång Atlant-flygning, men knappast något jag kommer att blicka tillbaka på i december när jag i huvudet och på bloggen (obs, ej samma sak!) försöker sammanfatta läs-året. Det finns detaljer i Stargirl jag gillar, och första kärlekar och high schools är aldrig fel att läsa om. Dess psykologi, socialpsykologi överlag, kan vara både oerhört intressant men också obehagligt i både litteratur och det där Riktiga Livet, ni vet.

[...] för har vi inte alla genomlidit de eviga korridorernas kval? Den enas catwalk, den andras golgatavandring. Ett krigsfält, oavsett.

…som Helena så bra skriver i sin novell Lady Lazarus i samlingen Vår kamp: feministiska noveller. Samtidigt tenderar Stargirl att slå över i överdrift, och de där 180 sidorna räcker bra till, så att den något sockriga känslan sitter kvar under flygningen men luckras upp när jag väl får hugga tänderna i ett eftelängtat finskt rågbröd igen.

 

Fabulösa författarbloggar

Bara för att jag har tagit semester och dragit ner på bloggtakten en aning, ska ni ju inte behöva gå bloggläsninglösa. Därför tänkte jag i dag tipsa om bloggar skrivna av de människor vars böcker vi kanske just nu ligger och läser i hängmattan, nämligen författarnas!

Mia ”Skrifva” Franck. En dag hittade Franck bloggandet och sedan dess har hon uppdaterat åtminstone en gång om dagen, mycket ambitiöst! Inläggen är dessutom välskrivna, och förutom tankar om det egna skrivandet och hur man hankar runt på diverse ströjobb bjuder hon på en massa skrivtips och -övningar.
Mats Strandberg. Mats blogg är ganska ny, men han uppdaterar desto aktivare om så väl författarlivets våndor som böcker han läser och releasefester han går på.
Lisa ”Onekligen” Bjärbo. Kanske den minst författarstinna bloggen i den här samlingen, men Bjärbo skriver på ett glatt och personligt sätt om saker hennes barn gör, böcker (sina och andras), hur jobbigt det är att jogga och hur trevligt det är att bo i ett trähus i Gnesta.
Maria ”Drömmar, fantasier och galenskap” Turtschaninoff. Boklig vardag helt enkelt, om författarlivets mödor och glädjeämnen. Om bokmässor, magsjukor, recensioner och äppelblom. Kuriosa: just den där Blogspot-bloggmallen var den första jag använde på Bokbabbel det ljuva året 2005.
Christin Ljungqvist. Ibland kortare, ibland längre. Ibland om böcker eller skrivkurser, ibland om trädkojehotell eller bokbranschen. Alltid, alltid välskrivet och vackert.
Nene ”Udda verklighet” Ormes. Om jobbet i SF-bokhandeln, om författarergonomi, om spännande resor i USA.

Brukar ni läsa författarbloggar? Vilka då?

Från det ena landet till det andra

Och efter Stockholm gör jag en snabb mellanlandning i den ”egna” huvudstaden och går äntligen på Tove Jansson-utställningen. En stor utställning i en vacker byggnad är mitt spontana intryck, liksom att Jansson var en otroligt produktiv människa. Och vilka skatter folk har i sina gömmor, alla dessa brev och tackkort och originalillustrationer av Tove. Kanske skriver jag mer under Tove Jansson-helgen, när jag har fått smälta mina intryck. Just nu längtar jag främst efter att få tid och ro att slå mig ner och läsa mitt lånade exemplar av Det osynliga barnet, den enda Mumin-boken jag inte har läst. Återkommer.

Stockholm, mitt litterära land

Är tillbaka hemma efter några roliga dagar i Stockholm, inkluderande bland annat en fem timmar lång bloggträffsmiddag där vi diskuterade allt från fotbolls-VM (!) och semesterplaner till bostadsläget i Stockholm och hur bruket av ordet nog skiljer sig mellan riks- och finlandssvenskan. Mitt resesällskap och jag hade även glädjen att få bo i en lånelägenhet med en enorm bokhylla som fick mig att a) vilja överge e-böcker för all framtid och b) sortera böckerna enligt färg igen.

En annan sak jag redan tidigare tänkt på, men som aktualiserades nu då jag hade längre tid på mig och även vandrade längs för mig nya områden, var hur mycket i Stockholm andas böcker för mig. Jag är inte så nära bekant med staden att jag ser annat än riktigt kända gator och byggnader framför mig när jag läser en bok som utspelar sig i Stockholm, nej, snarare fungerar det tvärtom för mig. Tvärtom på så vis att jag, när jag väl är i Stockholm, reagerar på gatuadresser och tunnebanestationer med att tänka – eller ibland utbrista högt – det där finns ju med i en bok! Jonas Gardells Klara Norra Kyrkogata, Sofia Olssons Hägersten, Aase Bergs Märsta och Sigge Eklunds Akalla. Med mera, med mera. Det känns fint att få turista så!