Sonya Sones igen

Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones XXXX-
Översättning: Ylva Stålmarck
sonesJag antar att man kan säga att det här är en fristående fortsättning på  What My Mother Doesn’t Know som på svenska är översatt till Vad mina vänner inte vet, men jag tycker nog att man ska försöka läsa dem i rätt ordning för att lättast hänga med och uppfatta alla nyanser. Den här boken tar vid i exakt samma sekund som den förra slutade, men den här gången är det ur Robins perspektiv man får följa allt – den spirande kärleken, känslan av att ha någon man tycker så otroligt mycket om i sin famn, sorgen när andra vänder ryggen till. Jag tycker om att Robin får ett eget liv bortom Sophie också, att han börjar på konstkurs och får leva upp, komma bort från det ok som skolvärlden blivit för honom.
Jag är inte lika lyrisk – pun intended, de här böckerna är alltså skrivna på prosalyrik – över den här som över den första boken, framför allt tycker jag det blir lite för prutthurtigt med allas hollywoodaktiga insikter där mot slutet. Sedan känns Robins röst inte riktigt lika stark som Sophies – må det sedan vara andra boken-fenomenenet eller översättningen eller bara min egen subjektiva smak som spelar in kan jag inte uttala mig om. Jag håller ändå fast vid att de här böckerna är riktigt riktigt bra, och lärare och bibliotekarier inom #boblmaf har dessutom vittnat om att de här är böcker som går hem både hos vana och ovana läsare, vilken konst är inte det, hos en författare? Missa alltså inte!

Meanwhile in Finland: barn- & ungdomslitt i Bokextra

… och på tal om det jag skrev imorse om Augustprisets barn- och ungdomsbokskategori: imorse damp även Hufvudstadsbladets bokbilaga Bokextra ner i brevlådan, och hur många barn- och ungdomsböcker/-författare nämns eller intervjuas på de 32 sidorna i den? Maria Turtschaninoff berättar svaret på sin blogg: EN BOK. Som dessutom är ett tips av en aktuell författare (heja Susanne Ringell), och med andra ord ingen kulturredaktionen själv valt att uppmärksamma. Jag tycker ändå att HBL är rätt bra på att uppmärksamma B&U-böcker på sina kultursidor, men det här känns ju mer tveksamt.

Så jo, vi har en lång bit att gå även här.

Några ord om Augustpriset

Det svenska Augustpriset är, liksom den finska motsvarigheten Finlandiapriset, något av ettaug folkligt pris och ett pris jag själv gärna håller koll på. Många böcker som nominerats eller vunnit har jag själv läst och tyckt om, antingen före själva nomineringen eller ibland efteråt. August och Finlandia är ofta – men inte alltid! – en slags kvalitetsstämplar för böcker jag kan komma att tycka om. I år ser jag till exempel  Kristina Sandbergs Liv till varje pris bland de nominerade, något som gläder mig även om jag samtidigt får en svag Oscars-nomineringskänsla, ni vet när stora trilogier som LOTR m.fl. får hundra nomineringar först för den tredje filmen för att liksom täcka upp hela trilogin.

En diskussion som länge förts men som blossat upp rejält i år p.g.a. icke-bredden bland de nominerade i år, är den (alldeles för) stora nomineringsklassen barn- och ungdomslitteratur. I den ska nämligen allt från pekböcker till faktaböcker för åttaåringar till romaner för femtonåringar klämmas. Jag, som redan tidigare men framför allt det här året, har läst mängder av ungdoms- och crossoverböcker, är också besviken och förstår ungdomsboksförfattarnas upprördhet. Bland annat Lisa Bjärbo och Christin Ljungqvist har skrivit bra om det. På sin Facebook-sida svarar Augustpriset att priset sedan 1992 varit uppdelat i sina tre klasser, och att det av praktiska och ekonomiska skäl är bra att det fortsätter så. Inte heller lyriken har fått en egen klass, jämför de det med, men jag tycker läsambassadören Johanna Lindbäcks svar där under är bra: att grundpremissen för vuxenklasserna är att läsaren befinner sig på samma nivå. Det gör inte en tvååring och en 17-åring.
Det är ingen enkel diskussion och gränsdragning så klart, men med sjunkande läsförståelse och samtidigt en utlåningsstatistik som tyder på läsintresse hos barn och ungdomar vore det fint att se Augustpriset vidga sina kategorier och ta klivet in i 2010-talet.

Den 24:e november får vi veta vem som vunnit.

Axplock ur mässprogrammet

Här är en del av de programpunkter på helgens bokmässa jag ringat in med röd penna i kirjamessutlogomässprogrammet, kanske ses vi på något av dem? Troligen kommer jag att hänga på mässan på torsdag eftermiddag samt lördag, men man vet ju aldrig…

Torsdag
– Att bygga ett eget universum. Edith Södergran, 11.00
– Tove Jansson. Tee työta ja rakasta. Katri Vala, 13.00
– Kustantamon kulisseissa. Aino, 13.00
– Närhelst hon kommer. Edith Södergran, 16.00
– Allålderskris. Edith Södergran, 16.30
– Kriitikot vs. kirjabloggaajat. Kullervo, 17.00

Fredag
– Fantasy = verklighetsflykt? Edith Södergran, 11.00
– Maraminne. Totti, 11.30
– Käsikirjoituksesta kirjaksi. Aino, 13.00
– Att återberätta en roman. Totti, 14.30
– Avaimia ajattomiin suomalaisiin sisustuksiin. Wine Corner, 14.30
– Tove Jansson 100 år. Vägen från Mumindalen. Edith Södergran, 15.00
– Pohjanmaa: Kolme sisarta, Valkea kuulas, Rakas minkki. Katri Vala, 16.30
– Svenska Yles litteraturpris. Edith Södergran, 17.00.
– Ankkamestari Don Rosa. Aleksis Kivi, 17.30
– Basses bästa. Edith Södergran, 17.30

Lördag
– Rikostarinoita 1920- ja 1930-lukujen Suomesta. Mika Waltari, 11.00
– TATUH. Kärlek, Sjukdom, Död. Edith Södergran, 11.00
– ”Medan jag skriver har jag dig här”. Edith Södergran, 12.00
– Minkriket. Totti, 12.30
– Kirjeitä Tove Janssonilta. Katri Vala, 13.00
– Miten tullaan kirjailijaksi? Aino, 13.00
– E-kirjan lukijat Suomessa – paneelikeskustelu. Kullervo, 13.00
– Varistyttö, Unissakulkija & Varjojen huone. Mika Waltari, 15.30
– Äkta kärlek? Edith Södergran, 16.30
– Murhapaikkana stadi. Mika Waltari, 17.00
– Taivaslaulu. Katri Vala, 17.30

Söndag
– Älä koskaan pyyhi kyyneleitä.. Aleksis Kivi, 11.00
– Status: parisuhteessa. Louhi, 12.00
– Österbotten: alla berättelsers moder. Edith Södergran 12.30
– Kirjailija ja some-julkisuus. Takauma, 12.30
– Jäljitetty: Susiraja 3. Louhi, 13.00
– Helsinki noir. Kullervo 15.00
– Maresi. Louhi, 16.30

Pillermissbruk i förorten

All Fall Down av Jennifer Weiner XXXX
allfalldownAllison balanserar en framgångsrik blogg, ett (alldeles för) stort hem, en känslig femåring, en sjuk pappa och ett briserande äktenskap. Runt runt snurrar det vardagliga ekorrhjulet, och allt fortare går det. Lite underlättar det att svälja ett piller när dottern skriker alltför högt eller när mannen åter gått och lagt sig i gästrummet. Fast sen blir det där ena pillret två, och dem tar man redan när man vaknar och inte först framåt eftermiddagen och den där ena läkaren ringde man och bad om receptpåfyllning så sent som förra veckan så nu måste man hitta en ny läkare och…
Helena tyckte lite skamset att Allisons problem inte verkade såå betungande, men för mig är det just det som är boken styrka, att den kryper nära. Allisons ångest och problem känns mer för mig som läsare, just för att hennes liv är betydligt mer likt mitt än, säg, en heroinmissbrukare utan jobb och bostad. Just för att hennes missbruk börjar som något ledsamt men i princip rätt så oskyldigt, och som sedan har eskalerat till avgrundens rand innan hon själv har fattat någonting. Hur blev det så här? frågar sig Allison när hennes livs stora kärlek suckar demonstrativt och stänger in sig i badrummet tills han tror att hon har somnat. När hon inte räcker till – inte orkar räcka till – för sitt enda barn. När hon rafsar i handväskan och badrumsskåpet på jakt efter ett enda litet piller, kanske bara ett halvt, kanske bara en smula. Hur blev det så här..?

Jag tycker om omslaget förresten, det kanske inte vinner pris för originalitet, men det är ändå effektivt. Dämpat – sobert!- mörkblått och sedan de där granna lyckopillren bredvid koppen…

Småtrevligt men inte banbrytande

Den stumma flickan av Hjorth & Rosenfeldt XXX½
stummaPsykologen och profileraren Sebastian Bergman är tillbaka med sitt riksmordsgäng, och hör och häpna så är just Sebastian inte den skitstövel han varit i de tidigare böckerna. Mycket av boken kretsar ändå kring dels hans hemlighet, dels hans sorgliga förflutna. Fallet som Riksmord får ta sig an är ett massmord i det småsömniga Torsby – en familj som öppnat dörren när någon ringt på och sedan blivit brutalt nermejade med gevär, en efter en. Mamma, pappa, barn. Fast det finns några små fotspår i blodet som inte tillhör de döda barnen, det fanns en kusin på besök och hon har flytt. Har hon sett något, det undrar både polisen och mördaren…

De tidigare böckerna i serien har ju varit riktiga bladvändare, och även profilerararbetet intresserar mig. Den stumma flickan känns dock inte som något banbrytande, jag läser mest av gammal vana och för att jag redan är fäst vid serien, inte för att det är gastkramande spännande. Förutom den där typiska Hjorth & Rosenfeldtska knorren på slutet, där bränner det till, men utvecklingen får vi tydligen vänta på till nästa bok. Okejdå, när kommer den?
Rec.ex. från Norstedts.