Månadssummering april 2015

Sylvia Plath – Glaskupan
S.J. Watson – Second Life
Marie Hermanson – Skymningslandet
Liane Moriarty – The Husbands’ Secret
Kjell Westö – Där vi en gång gått
Kristina Ohlsson – Lotus blues
Jussi Valtonen – He eivät tiedä mitä tekevät
Martina Moliis-Mellberg – A
Emma Healey – Elizabeth is Missing

Antal böcker på finska/engelska: 1/3
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 1/2
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt antal: 9

Månadens bästa: Att en av mina närmaste vänner debuterade!
Månadens sämsta: Kändes som om några av böckerna krävde/kvävde en orimligt stor del av lästiden.
Månadens överraskning: Två tegelstenar ändå.
Månadens besvikelse: Åh Before I Go to Sleep som var så bra! Second Life av samma författare var så lång och så… o-bra.

Girl on the bus

Jag har strax under tjugo minuter bussresa tillnöjdpåbussen jobbet, enkel väg. Rutten är tack och lov relativt okurvig, så det är inga problem för mig att läsa under tiden. Men så finns det ju alla podcasts jag också vill lyssna till, inte minns bokpodden Books on the Nightstand som ger mig än mera läslust och -tips. Den senaste tiden har jag därför försökt införa ”regeln” att jag varje dag läser ena vägen, och får lyssna & surfa den andra. Det känns som en fungerande lösning, eftersom jag just inte lyssnar på podcasts annat än just under arbetsresor, möjligen under promenader ibland. Hoppas i alla fall kunna hålla lästakten jämn på det här viset, samtidigt som jag överöses med tips och tankar från podd-hållet.

Hur gör ni? Har ni flera intressen som strider om er tid?

Var är Elizabeth?

Elizabeth is Missing av Emma Healey XXX½
elizMauds hem är fullt av koppar med te på köksbänken, i hallen, vid fåtöljen. Fulla koppar, som hon kokat upp och sedan glömt att dricka ur. Ibland mullrar det på nedervåningen, och det visar sig vara dottern Helen som dammsuger. Mauds fickor på koftan prasslar av alla minneslappar hon lägger där.
Maud är en äldre Alice, hon har redan barn och barnbarn och det sägs aldrig om det är Alzheimers eller ”vanlig” demens hon lider av. Men glömskan är den samma, och genom att låta Maus fungera som protagonist, blir det smärtsamt uppenbart för läsaren hur illa det riktigt är ställt. jag tycker det är skickligt gjort ändå, hur författaren smyger in de små vardagliga detaljerna för att gestalta Mauds glömska. Hon kan ha en konversation om en sak vars namn hon inte kommer på, bara för att en halv sida senare hitta samma föremål i fickan och bli förvånad över att hon har en osthyvel där (typ, osthyvlar har man ju inte annat än i Sverige och Finland, ett mysterium i sig!).

Genom vardagsbruset och alla minneslapparna minns Maud ändå någonting – hennes kompis Elizabeth är borta. Var är hon? Har hennes odugling till son något med saken att göra? Varför är det inte någon som vill ta henne på allvar?
Parallellt med nutidsberättelsen löper också en tidsspår från Mauds barndom, där det hände något som klart påverkar Maud än i dag. Det är fint hur hon via något som triggar minnet kan resa långt bak i tiden, trots att korttidsminnet om tekopparna sviker.

Jag har svårt att ge ett slutbetyg på den här boken. Demensen, förvirrningen och frustrationen hos Maud är väldigt skickligt skildrad, men problemet är bara att det repetitiva och förvirrande samtidigt medför en risk att bli bedövande tråkigt. Lite samma problem som Berg har inga rötter tampades med, faktiskt, även om det repetitiva samtidigt är ett otroligt effektivt stilgrepp. Knepig balansgång det där! Elizabeth is Missing har också svaga thrillerinslag, och det abrupta slutet är tyvärr en indikator på något som ofta förekommer inom den genren.
Ja, ni hör ju att jag låter lika förvirrad som Maud själv. Om vi säger som så: det är förståeligt att Healey efter Baileys-nomineringen inte nådde upp till slut-sexan av de nominerade för Baileys Women’s Prize for Ficition, däremot är det här en välskriven debut och författaren är ett namn att hålla ögonen på.

Rainbow Rowell släpper metaroman

carryonThis just in: ungdomsboksförfattaren Rainbow Rowells femte roman släpps i oktober, heter Carry On och handlar om Simon Snow och Baz, karaktärerna ur den Harry Potter-liknande serie Cath och Wren i Rowells Fangirl läst och älskat och inom Fangirl-romanen alltså skrev fanfiction om! Meta galore, låter som en spännande idé (jaja, alla har vi olika subjetiva parametrar för det). Jag är definitivt nyfiken!

Ny term: bibliomemoir

Jag blev tipsad om den snart årsgamla boken My Salinger Year av Joanna Rakoff, och förutom att jag såklart blev nyfiken på den och kanske rentav ser den som halv-nödvändig läsning för en projektgrej, så blir jag framför allt förtjust i termen bibliomemoir i den här artikeln på BBC Culture. Mm, sug på det ordet en stund! Eller definitionen: a meditation on how reading shapes our lives, and our lives shape our reading.

My Salinger Year handlar om Rakoffs tid på en litterär agency i New York – be still my beating heart! – i slutet av 90-talet, där hon får ta hand om en av deras klienter, Jerry, a.k.a. J.D. Salinger. Förutom en alkoholstinn litterär glamour (?) får man genom fanmailen Rakoff besvarar en inblick i hur viktig Salinger genom sin roman har blivit för en mängd människor utan någon som helst övrig koppling till författaren:

As she reads these letters, Rakoff is captivated by the intensity of the relationships their writers have formed with a man they’re never met, all through the medium of his fiction. My Salinger Year shows us that the relationship a reader forms with a text and its author can be as all-consuming as the most passionate of real-life encounters.

En annan av böckerna som nämns i artikeln är How to Be a Heroine: Or What I’ve Learned From Reading Too Much av Samantha Ellis, en bok som är på kommande på svenska i maj. Den utgår fullkomligt från Ellis egna tankar och litterära upplevelser, med mindre förlagsporr men – föreställer jag mig, emedan jag ännu inte läst någon av dessa. Notera betoningen på ännu! – med en lika närvarande kärlek till det skrivna ordet och böckernas värld. Och vad är väl finare än det? För, kära vänner, om ni har hittat så långt som till den här bloggen så kan ni säkert skriva under också på det här:

[…] when a reader is grasped and held by a book, reading does not feel like an escape from life so much as it feels like an urgent, crucial dimension of life itself.

Bibliomemoir alltså. Kom ihåg var ni hörde läste det först.

Stora Anna Schulze-våren 2015

Att ringa Clara av Anna Schulze XXX½
arc

Och ärligt tala är det något jag kan rekommendera, om man är rädd för främlingar: att börja spela ett instrument. Eftersom man då får ett giltigt skäl att tillbringa oceaner av tid för sig själv. Om man isolerade sig lika mycket utan att ha en fiol under hakan eller ett rörblad mellan läpparna skulle ens föräldrar ta en till en psykolog. Men spelar man bara ett instrument, ja, då år man beröm i stället.

Musiken, det är kring den romanen byggs upp. Carolins musik, och sätt att tänka i musik, något som ändå inte blir ett hinder för oss som är mindre bevandrade i musikens mysterier, utan i stället, som Marcusbiblioteket också konstaterar, en fin inblick i huvudpersonen Carolins tankevärld.

Allting var så enkelt med John.
Han sa bara vad han tänkte och ville.
Kanske blir man sådan av att spela trumpet. Kanske måste man vara sådan för att spela trumpet. För spelar man trumpet kan man aldrig smyga in sina insatser. Spelar man trumpet måste man vara helt säker på att man har räknat rätt.

Men främst handlar det om Clara såklart, vännen som tar Carolin under armen på folkhögskolan och sedan är de liksom bara de två. Det är en fin skildring av den där kärleken vi kallar vänskap, när man blir så där andlöst glad av den andra, samtidigt som det känns varmt och tryggt. Det är en fin känsla att få vila i.
Fast jag kan inte direkt påstå att jag förstår vad det är Clara ser i Carolin, ens då i början då det fortfarande är bra. Senare blir Clara allt opålitligare, hon försvinner och svarar aldrig på telefonsamtal och jag blir alldeles tokig på både henne och på Carolin som fortfarande svansar efter henne som en liten hundvalp, som blir glad för varje smula Clara förstrött tappar åt hennes håll. Carolin är fascinerande på så sätt, att hon liksom förblir lite tafatt och hjälplös romanen igenom. Inte så att det saknas utveckling och fördjupning hos karaktärerna, men att det helt enkelt är sådan hon är. Definitivt ingen trumpetist, som John.

Nu förstår jag ju att han var i den där fasen. När man har träffat någon. Någon ny som man tycker mycket om. Men man har ännu inte förstått att man är förälskad. Man tror att man bara är på gott humör i största allmänhet.

Det är uppenbart att Vårt gemensamma liv slår an fler och mer välljudande stängar hos mig – musical pun intended. Med detta inte sagt att inte ARC skulle vara fin och välskriven den också – hon är skicklig hon, Schulze. Jag är glad att jag har hittat hennes författarskap.

Svensk synd

Svensk synd av Martin Jern XXX½
svsDet här är boken som i förra årets sista avsnitt av ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant, av de flesta i juryn plus programledarna utsågs till årets bästa ungdomsbok. När den så väl släpptes i pocket någon månad senare, var jag inte sen att plocka med mig den hem. Jag vet inte om det blir den bästa ungdomsboken under det här året, men solklart är att den i alla fall sticker ut ur mängden, kanske framför allt bland svenska ungdomsböcker som tenderar att vara mindre mörka och dystra än amerikanska dito. I Svensk synd möter vi Otto och hans mamma, som än en gång är på flykt undan hans våldsamma pappa. De får motorstopp utanför det lilla samhället Ryda, där de bestämmer sig för att stanna för den här gången. Långt inne i skogen, med usel mobiltäckning, vilket är lika bra eftersom Otto inte ska hålla på med Facebook och Instagram ändå, ifall han skulle råka avslöja var de gömmer sig någonstans alltså.

Den känns väldigt filmisk den här boken, och det ligger dels i Jerns berättande och dels i det faktum att vi har sett de här mystiska religiösa samhällena mitt ute i ingenstans många gånger förut, fast oftast i amerikansk miljö. Dialogen är rapp och karaktärerna skulle också göra sig bra på film, liksom det lilla värdshuset Otto och mamma bosätter sig på. Jag ser mamman och värdhusägarinnan sitta där i köket, lite smålulliga av vin och hest skrattande över livets grymheter. Och Monkey vill man ju ha boktips av, helst IRL!
Ibland kan jag tycka att romanen balanserar på gränsen till att bli för skruvad, för här finns då verkligen inget fluff whatsoever, allt är så mörkt som det ser ut att vara. Samtidigt gillar jag det, det känns uppfriskande och annorlunda – ni vet ju att jag vill ha mitt liv ljust men mina böcker mörka..! Jag tänker mig att det här är en bok man kan stoppa i handen även på mer skeptiska läsare, såsom tonårspojkar eller vuxna som rynkar på näsan åt ungdomsböcker – samtidigt som vi som redan förstått tjusningen med böckernas värld också får vårt lystmäte.