Litteraturkvalstrets höstenkät

Fnissade högt när jag läste Litteraturkvalstrets höstenkät med roliga frågor och svar, och bestämde mig sedermera för att svara på frågorna jag också:

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Jag börjar med att direkt citera Litteraturkvalster: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan.
Jag längtar särskilt efter: Längtade får jag väl säga, eftersom jag redan har fått hem och läst Therese Bohmans nya roman Den andra kvinnan. Recension på måndag!
Jag blev förvånad över: att Kristina Ohlsson dumpar Fredrika Bergman och påbörjar en ny deckarserie.
Jag är nyfiken på: Serierna i Basses bästa av Sebastian Nyberg
Som jag har väntat på den här fortsättningen: Liv till varje pris avslutar Kristina Samdbergs trilogi om Maj. Städning och matlagning, tänk att man kan skriva så underbara böcker om böcker som till stor del handlar om någonting så trist!
En debutant som låter spännande: Jag har som vanligt inte haft tillgång till SvBs tjocka bokbibel, och när jag läser förlagskataloger på nätet är det lättare att fastna för redan bekanta namn tyvärr. Men jag hoppas på att fellow bokbloggare kommer att upplysa mig om nya författarbekantskaper!
Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Minns en vacker intensitet i Himlen börjar här och hoppas på en ny sprakande läsupplevelse.
Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Kanske att jag hittade rätt få nya namn som initialt lockade?
Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist!
Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Det finns så många böcker bara i den egna bokhyllan jag är mer eller mindre sugen på, de får kanske ett helt eget inlägg vad det lider. Men men, kanske The First Verse av Barry McCrea kanske, vad säger höst mer än aka-porr och thrillers?
Höstmotto: Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet [om lästid] försvinna..!

”Mellan höghusen växte känslorna sig stora”

Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson XXXX-
fallandeTvå citat jag har märkt ut med hundöron (ja, jag har blivit en sådan människa nu..!) under läsningen:

Mellan höghusen växte känslorna sig stora och det fanns sällan någonstans att göra av med dem, så man bar dem. Man bar dem i skolans korridorer, höll sig undan dem man var rädd för och drog sig undan dem man var rädd för och drog sig mot dem man hoppades var som en själv. man bar dem när ens bästa kompis skåp hade blivit uppbrutet och någon ritat ett hakkors på insidan av skåpdörren. Man bar dem när man fick sin första kyss, elva år gammal, under ett disco som hölls i klubblokalen vid Hagsätras idrottsplats.

* * *

Alla som sitter här föll en gång in i psykoser och tog sig aldrig ur dem, men såg till att begå ett eller två stora grova brott innan de havererade. Alla är kraftigt medicinerade. Förvånansvärt få bär på barndomstrauman. Förvånansvärt många bär på ingenting alls.

Jag markerade de här citaten eftersom jag tyckte om dem, att de var vackra och träffande. Senare upptäcker jag att de ju tangerar samma sak. Bärandet. Leo Junker, polisen vi lärde känna i Den osynlige mannen från Salem, bär på tyngden av sina senaste fall. Han bär även med sig en burk Sobril i fickan, en burk han ofta tar fram och öppnar. Ibland tar han rentav omedvetet fram den, för att bara känna dess trygga tyngd i handen, likt ett radband för den religiösa. Han bär ansvaret för utredningen av en mördad sociolog som forskat kring extrempolitiska organisationer.
Och i periferin finns ett par vänner, inte helt olika Leo och Grim i den förra boken (redan citatet om höghusen andas ju Leos Salem-barndom), olika men med starka band dem emellan. Också där blir det att bära: masker för att ikläda sig rollen av någon man inte är fullt ut. Ansvar när den andra inte kan, som stjälps över på axlar som är lite för späda, lite för ovilliga.

Fotnot: I en intervju i Hufvudstadsbladet förra veckan (ej på nätet) läser jag förresten att mordoffret Heber och Säpo-agenten Goffman har fått sina namn från kända sociologer (Max Weber, Ervin Goffman). Sociologi är inte mitt ämne, och det här är referenser som utan intervjun hade gått mig förbi. Ändå blir jag förtjust i den här sortens blinkningar till folk som är smarta och/eller insatta nog att förstå dem.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Bookish and proud

Det här ser ut som ett bra häfte för att skrivabookish upp citat, lästa böcker eller blogganteckningar kan jag känna. Eller varför inte för helt andra anteckningar, så där så att man skyltar med sitt intresse så där lite nonchalant men ändå slagkraftigt?

Förväntar mig att se många av dessa anteckningsböcker skymta förbi på bilder från bokmässan om en dryg månad!

Tidlösa finska hem

Avaimia ajattomiin suomalaisiin sisustuksiin av Hanni Koroma, Sami Sykkö och Jaanis Kerkis XXXX
av14 vackra, (relativt) tidlösa och framför allt sinsemellan olika finska hem. Varje hem presenteras med en sida text och några vackra stora bilder med rejäl bildtext. Nu är det av naturliga skäl skillnad på inredningstidningar och -böcker, men jag tycker just den här boken skiljer sig väsentligt från inredningstidningar på två sätt:

1) Det är inte en enorm fokus på brands. Visst förekommer ordet bokhyllehalldesignklassiker här och där, och visst finns det sådana att känna igen på bilderna. Men det handlar inte om vems det är och var man köpa det, utan snarare hur föremålet fungerar i rummet och helheten.
2) Pedagogiken. I bildtexterna poängteras hur olika målfärger eller lister påverkar ljuset eller ögat. Hur vitt inte alls gör att rummet ser större ut, utan att dova färger i stället gör att väggen ser djupare ut. Med mera, med mera. I slutet finns dessutom ett slags snabbregister där du kan slå upp tips t.ex. om hur du får rummet att verka öppnare eller var du kan spara in på inredningsinvesteringar.

En vacker (kolla bokhyllehallen ovan, åh!) och samtidigt matnyttig bok om hem och inredning. Jag förstår varför reservationskön har så erbarmligt lång på biblioteket!

Kollar Kulturkollo

Jag jobbar i helgen, men jag hör viskas om att gamla och nya bloggbekanta har börjat tillbringa lite tid på kollo. Kulturkollo.
Skoj med lite nya fläktar och iver i bokbloggosfären! Också bra med en klar och läsvänlig sida – Litteraturmagazinet, jag tittar menande på dig..!

Vem är jag och vilken är min historia?

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind XXX½
bergDen här boken var ett tips av Enligt O när jag ville läsa in mig på böcker på temat sjukdom inför min medverkan i radio. Hastigt och lustigt var den hemlånad och påbörjad, men efter en stunds läsning twittrar jag ut att jag nog inte riktigt förstår mig på det fina. Huvudpersonen och den interna fokalisatorn är 66-åriga Lasse, han är pensionerad nu men bitter på hur det egentligen blev där på arbetsplatsen med den domderande chefen. Jag tycker mest Lasse känns gnällig, och att det är tragiskt att han fortfarande är så upphängd på hur det en gång var. Mitt i gnället diagnostiseras han med Alzheimers sjukdom, och hemsk som jag är så vaknar mitt intresse, kanske ska det bli intressant nu?
Och det blir det, och jag får twittra lite till och säga att jag har ändrat mig och att det blir bättre. Lasse är fortfarande bitter, och det långa sjoket av den sanna (?) livshistorian i mitten blir alldeles för lång och hade tjänat på att bli både uppspjälkt och mer levande, personlig. Agerande och inte bara återberättad. Men det där berättandet har också sina poänger, för när han blir sjukare så suddas detaljerna ut i kanten och blir något annat. Just den sista delen av boken, med den sjuka Lasse, med hemtjänsten som kommer och går och glimtarna ur Lasses tidigare liv som får helt andra betydelser, det är genialiskt skildrat och alldeles fruktansvärt obehagligt och sorgligt att läsa. Lisa Genovas Still Alice är en mer helgjuten och välskriven roman som knockade mig totalt som läsupplevelse, men Berg har inga rötter är riktigt riktigt stark de där sista femtio sidorna. Ångesten när det egna hemmet blir främmande, rädslan när de viktigaste människorna inte finns där (eller känns igen). Teman som kan få en att, också som fullständigt frisk, fundera över vad det är man minns djupast och starkast, och vad som händer med ens egen berättelse när minnesfragment fogas samman, löses upp och återberättas på ett nytt sätt. Vem är jag, och vilken är min historia?