Tadaa: Tartt!

The Secret History av Donna Tartt XXXX-

Hon berättar att lärare i klassiska ämnen på amerikanska universitet fortfarande kommer fram och tackar henne för att hon räddat deras fakultet, som hade hotats av nedläggning före ”Den hemliga historien”.

SvD 18.5.2014

Donnas och min historia går långt tillbaka. Jag köpte boken redan sommaren 2011, och bokbloggarmaffians påtryckningar för att få mig att läsa denna kultbok har varit legio. I slutet av augusti meddelade jag sedan att jag äntligen gjort det, och se bara på bloggens statistik den dagen!

Screen Shot 2014-09-02 at 13.42.08Och vad tycker jag då, om denna moderna kultklassiker som får så många bokbloggare att andas in häftigt och med fuktglansiga ögon säga Åh, den har jag läst x gånger, där x oftast är ett tal mellan 5 och 20? Jodå, visst är det trevlig läsning, bra läsning. Visst vandrar jag sida vid sida med Richard Papen där andas in frisk Vermontluft och förundras av färgen på trädenas löv. Visst finns det citat som får också mitt hjärta att bulta snabbare:

”The Furies,” said Bunny, his eyes dazzled and lost beneath the bang of hair.
”Exactly. And how did they drive people mad? They turned up the volume of the inner monologue, magnified qualities already present to great excess, made people so much themselves that they couldn’t stand it.”

sec3Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Jag har läst, och jag har till stor del gillat. Stjärnögd är jag dock inte, och varför ni läst om boken tjugo gånger förstår jag nog inte heller. Men så är jag ju heller ingen omläsare.

#mässdress med fotfokus

Förra året tipsade jag heltäckande om #mässdress till bokmässan, i år blir det fokus på skodonen som, let’s face it, kommer att vara det som främst påverkar ert mående under mässdagarna.

textcon

Naturligtvis börjar jag med Conversen. Med text! Snyggelisnygga!

dicttomsNär jag var i Kalifornien i somras stötte jag för första gången på fenomenet Toms. Maken till mjuka och sköna skor har jag aldrig varit med om, synd att jag inte såg till de här ordboksmönstrade någonstans

romÄr Harlequin är ditt favoritförlag? Då kanske de här hemgjorda skorna med romanceomslag är något för dig?

comic-bootiesOm du däremot trivs bättre på Seriescenen är det inget som hindrar dig från att ändå se fab’ eller åtminstone lång ut

shOch när man bara inte pallar de höga klackarna längre är det skönt att svida om till ett par Sherlock Holmes-ballerinor! Om Holmes-fantasten Mattias Boström vill köpa ett par till sin fru hittar han dem här

”Hennes förnuft släpade efter henne i en tunn tråd…”

Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist XXX+
himmelstrandEn sommarmorgon, fyra husvagnar utslängda på ett fält mitt ute i ingenstans. Campingplatsen är borta, liksom solen och mobiltäckningen. Kvar är bara husvagnarnas invånare och deras husdjur. Och, underligt nog, gamla slagdängor på radion.
Det här är grundförutsättningarna för Ajvide Lindqvists efterlängtade nya skräckroman, och precis som i den något liknande situationen i Stephen Kings av mig fortfarande oavslutade Under the Dome, är det inte så mycket varför som intresserar mig som vad som händer sedan. Hur reagerar människorna? Vilka roller axlar de i denna oväntade och något krisartade situation? Vem agerar, vem blir apatisk, hurudan eller vem blir man över huvudtaget i sådana här extrema situationer?

Peter tittar på hennes skälvande hand och undrar vad som kommer att hända om det inte går att ta sig härifrån och maten tar slut. Det är hemskt att tänka på. Och ganska intressant.

Så småningom får man blicka ner i djupet på Ajvide Lindqvists karaktärer, urscener ur deras liv, rädslor, skam, hemligheter. Trots detta kommer jag inte undan att karaktärerna inte känns särskilt mångdimensionerade, dem man fastnar för redan i början är dem man känner för ända till slut, det blir liksom inte mer nyanserat än så. Efter ett tag vill jag, likt karaktärerna, otåligt komma ifrån fältet – men inte så mycket för att jag skulle vara rädd utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt engagerad.
Rec.ex. från Ordfront.

Sweet Valley-spökskrivaren

Jag vet ju att ni är många som läser här som, liksom jag, växte upp med Francine Pascals kaliforniska pastelldröm Sweet Valley som en grund för ett läsande liv. Här är en intressant artikel av en av spökskrivarna bakom serien, om hur själva spökskrivandet gick till, men också om omvärldens syn på spökskrivandet, hur det skilde sig från den akademiska världen och hur Jessica och Elisabeth fick representera olika delar av henne själv under flera år i hennes twentysomethings.

Tack för länken Kugge!

Frenchs fempoängare

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!

Bekanta eller okända pärlor

hjärtbok

Ibland undrar jag vilken som är den bättre känslan: att läsa en efterlängtad bok av en bekant författare och till sin lättnad märka att den är just så bra som man hoppades. Eller att hitta en helt okänd författare, en pärla bland alla sandkorn, och bli oerhört tacksam att någonting fick en att plocka upp just den boken?

Som tur behöver jag inte välja. Har man tur består ens läsning av båda två.

Mjeh-dystopi

Förvåningen – och besvikelsen – när jag hugger in på ytterligare en ungdomsdystopitrilogi leg(ja, det är ett ord, även om man måste ta en andningspaus mitt i det!) och liksom inte alls blir imponerad eller sugen på att läsa de kommande delarna. Tycker karaktärerna kändes träiga och relationerna sliskiga, och min sedvanliga favorit, nämligen beskrivningen av det dystopiska samhället, liksom portionerades ut i klumpar och inte alls så där stiligt som vissa författare behärskar. Enligt min pålitliga boktipsarkälla Fiktiviteter lär fortsättningen, Prodigy, dock bli betydligt bättre, men frågan är ju om jag verkligen kommer att prioritera att låna och läsa den när jag redan nu håller på att drunkna i en helt absurd mängd böcker jag hamstrat på mig på framför allt biblioteket den senaste tiden. En stor del av de här till exempel. Nja, kanske on a rainy day någon gång i framtiden, men just nu har jag inte tid för något halvdant.

Legend av Marie Lu alltså. Åtminstone gick den fort att läsa.