And so it begins, semestern!

muminpappaGlad semester till mig! Planen är att till stor del försöka tillbringa den i samma stil som Muminpappan ovan, får se hur det blir med den saken. En del inlägg, både tidsinställda och säkert en del spontana kommer att ploppa upp vad det lider, och på Instagram kommer jag säkert att föreviga söta jordgubbar, blåa sjöar och bra böcker allt eftersom. På återseende, och happy reading!

#sommarläsning

sommarvitUngefär det här!

Hehe. Det kommer en bild framifrån också, jag lovar. Plus att alla titlar inte ens syns, eftersom en del finns på läsplattan. Eller kanske på biblioteket. Eller att jag inte dragit iväg till sommarstugan ännu = högen kan ännu ändra. Men ungefär så här – skrattretande hög och naggande god som vanligt alltså!

Månadssummering juni 2015

Liv Strömqvist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Kära Liv och Caroline,
Liza Marklund – Järnblod
Nevada Barr – Stum rädsla
Jo Nesbø – Blod på snö
Sarah Pinborough – The Death House
Jhumpa Lahiri – Med andra ord
Sara Lövestam – Som eld
Rufi Thorpe – The Girls From Corona del Mar

Antal böcker på finska/engelska: 0/2
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt antal: 8

Månadens bästa: Hmm, Pinborough tror jag.
Månadens sämsta: Jaha men det där var väl inget imponerande antal? Tur att det är semester i ankommande!
Månadens överraskning: Två icke-skönlitterära böcker, häpp!
Månadens besvikelse: Nevada Barrs naturthriller.

Ungdomspirr i skärgården

Som eld av Sara Lövestam XXXX
someldAnna och hennes pappa har återvänt till ön där de varit alla somrar Anna kan minnas. Pappa har ont i ryggen och fixar aldrig taket trots att träet har börjat mörkna.
Louise surar. Hennes kompisar är i Norge och Grekland men själv är hon stuck ute på en ö i svenska skärgården med en pappa som bara jobbar och en mamma som vill gå på promenader och ”bonda”. En kväll frågar Anna om hon vill följa med ut och lägga nät.

Louise, Louise, trummar hennes fötter mot jorden, rispar mot blåbärsris, snubblar i traktorspår. Varför är det så viktigt att du stannar?

Jag läser den här boken veckan då det är Helsingfors Pride, och jag tänker på hur viktigt det är att det utkommer sådana här pirriga ungdomsböcker där det råkar pirra mellan två flickor i stället – och hur det inte görs någon enorm grej av det heller. Att det kanske kommer en dag då jag inte ens behöver kommentera det över huvudtaget i min recension.
Det som däremot görs till en stor grej är klasskillnaderna mellan Anna och Lollo. Jag är väldigt delad när det kommer till den saken, för jag gillar hur tiden på ön är lite annorlunda, ett glapp mellan Östra Real och Rågsved, men också ett glapp i tiden mellan högstadiet och gymnasiet. Hur verkligheten ändå tränger sig på, när Lollos pappa fräser omkring i sin motorbåt och familjebekanta hälsar på i piké- och kragskjortor medan Anna står i träbåten i sina gummistövlar. Jag tycker dock att det blir aningen klyschigt – måste Annas pappa ha alkoholproblem och Lollos jobba för mycket? Det blir lite för mycket helt enkelt, mest vill jag bara läsa om Anna och Lollo och den där Eleanor & Park-liknande spänningen: kommer någon av dem att ta de andras hand?
Rec.ex. av Lilla Piratförlaget.

#juli

Efter Bokhoras läsningsrelaterade fotoutmaning i maj, bjuder Kulturkollo i sommar på en liknande utmaning med temaord för varje dag fram till den femtonde augusti. Jag har inte mangrant tänkt haka på den, men jag har antecknat de olika temaorden som är lagom breda för små bokliga inlägg när man känner för det – perfekt för sommaren och för att undvika stora bloggdöden med andra ord. Här är hela listan om ni också vill delta.

Dagens ord är #juli, och vad passar väl bättre än att då offentligt erkänna att jag förra veckan – efter en snabb Twitter-konsultation med några bokbloggare som läst boken – efter nästan 100 sidor ändå bestämde mig för att lägga Miranda Julys senaste roman The First Bad Man åt sidan. Jag har ganska svårt att göra sådant, speciellt om jag redan kommit en bra bit på vägen med boken, men nu märkte jag att min läskoncentration och -pepp båda var ganska låga, och really, vad är då idén med att läsa vidare när jag inte måste? När jag inte är särskilt intresserad av eller förtjust i det jag läser (för det är en väldigt konstig roman Miranda July har skrivit)? Styrks i mitt beslut av artikeln i New Yorker som Peppe länkade till, där biblioterapeuten (!) Susan Elderkin konstaterar:

If you actually calculate how many books you read in a year — and how many that means you’re likely to read before you die — you’ll start to realize that you need to be highly selective in order to make the most of your reading time.

Så a-b-s-u-r-t många böcker som jag ändå har väntande på mig i bibliotekstraven, på läsplattan och i den egna bokhyllan, för att inte tala om på allehanda önskelistor? Att gå vidare från Miranda July känns allt mer som rätt val i det här fallet. Jag får helt enkelt inse att livet är för kort för halvdana läsupplevelser, såsom Helena konstaterar i en bloggintervju inne hos Peo Bengtsson. Ändå är det med en blandning av lättnad och oro jag lägger bort boken, speciellt som den är ett bibliotekslån och det därför känns som om jag aldrig kommer att låna/se den igen om jag inte kämpar nu. Tänk om jag går miste om något stort?

Klarar ni av att lägga bort påbörjade böcker?

Jhumpa Lahiri om språklig identitet

Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
maoJhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!

Dagens citat

Once, Jim IMG_9693had told her she had such pretty eyes and that
they reminded him om Dentyne gum, ”like if I chewed on them, they’d be minty.”

– Rufi Thorpe, The Girls From Corona del Mar

Tågläsning förresten, som jag gillar det när man får till det där flytet samtidigt som landskapet swischar förbi!