Love Letters to the Dead av Ava Dellaira XXXX
Laurels storasyster May dog, och nu har Laurel bytt skola. På modersmålstimmen får de i uppgift att skriva ett brev till en död person, och Lauren skriver till Kurt Cobain. Sen går hon hem och skriver till Judy Garland. Och River Phoenix. Amelia Earhart. Med flera. Sakta rullas historien fram, genom breven. Vad som händer nu. Och i små små glimtar även det som hände före det.

You learned right away that applause sounds like love.

Om mamman som flydde till Kalifornien och pappan som bara är så tyst och ledsen numera. Om Nathalie och Hannah som kysser varandra när de är fulla. Om Sky. Och om May, den strålande systern som Laurel fortfarande ser upp till och som dog den där dagen utan att deras föräldrar riktigt vet vad som hände och tänk om det var Laurels fel?

Det här var för övrigt ett boktips jag fick tidigt i höstas av en ung kund. Roligt att tipsen kan flyga åt båda hållen!

Två böcker som jag läst på sistone och som jag inte riktigt blir klok på. Vad vill de, och vad tycker jag själv? Den ena var These Days Are Ours av Michelle Haimoff, om tiden i New York sex månader efter 9/11, då en underlig stämning belägrat åtminstone de unga 20plussarna boken kretsar kring. De är inte rädda för terrorism, förhåller sig snarare till det som något som kan få dem att slippa arbetsintervjun de ska på. Jag gillar det osentimentala, att det inte blir så där amerikanskt patriotiskt det lätt tenderar att bli i framför allt filmer. Och jag gillar en hel del med boken också, huvudpersonens samtal med Adrian, och detaljen att mamman bara klär sig i svart, att man liksom förstår att det inte alltid varit så. Likaså är huvudpersonen, Haileys, jakt på ett jobb hon kan få utan sina rika föräldrars kontakter hedransvärd, men mitt problem med boken är kanske att just jobbsökandet i princip är det enda som händer. Missförstå mig inte nu, jag behöver inte en bok med Dan Brown-aktig action, men den där håglösa jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv-känslan är rätt… tråkig att läsa om faktiskt. Även om den är skildrad mitt i prick.

Den andra vagt diffusa boken är Alice Osemans Solitaire, en bok jag lånade på biblioteket efter att ha sett den cirkulera omkring på Tumblr ett bra tag – vet ni, det är där jag ser alla YA-böcker numera! Här har vi i stället Tori Spring som går nästsista året i en flickskola där pojkar släpps in i de två äldsta årskurserna. Tori gillar inte så mycket annat än att sova och blogga – My laptop is my soulmate – och kanske att se på film. Och sin bror Charlie gillar hon, men han mår inte så bra för tillfället, bättre än förra året då Det Där hände, men fortfarande inte bra. Bästisen Becky vill hångla och festa, Tori vill mest göra ingenting. Och så dyker bloggen Solitaire upp, den ordnar pranks på skolan och får alla på sin vakt och kanske vaknar också Tori ur sin dvala litegrann?
Tori är cynisk, det gillar jag, och brodern Charlie är hjärtskärande i sin smärta. Men de andra människorna, vännerna och familjen, jag tycker de känns platta och därför irriterande. Även över den här boken vilar en känsla av håglöshet, men inte en gnistrande smärtsam version, utan snarare mest en trött och novembrig känsla. Jag söker mig gärna till litterärt mörker, men då ska det kännas, inte bara vara så där vagt irriterande och obehagligt som ett par våta strumpor.

Looking for Alaska av John Green XXX
Jag försökte naturligtvis sänka mina förväntningar, jag visste med mig att jag inte skulle få en ny TFIOS-upplevelse. Men ändå, John Green och ungdomar på en internatskola, det kan väl inte gå fel?

I hated sports. I hated sports, and I hated people who played them, and I hated people who watched them, and I hated people who didn’t hate people who watched or played them.

Fel går det definitivt inte, men det gnistrar aldrig till. Visst är det rätt kul ibland, med jaget Miles som aldrig riktigt haft några vänner och därför frivilligt söker sig till en internatskola där han både hittar vänner och Henne, Alaska. Som har en massa böcker, livserfarenhet och rappa repliker.

So I walked back to my room and collapsed on the bottom bunk, thinking that if people were rain, I was drizzle and she was a hurricane.

Men som sagt, det gnistrar inte för mig. Jag tycker det blir tröttsamt med alla pranks hit och dit, och som läsare drabbas jag inte det minsta av varken Alaska eller hennes öde. Jag känner inte den här boken, så som jag gjorde med Hazel och Augustus eller då kanske ännu mer mellan Eleanor och Park. Okay är ju ordet som förknippas med TFIOS, men i mitt fall blir det snarare betyget för den här Green-boken. Okej men inte mer.