13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Lama känslor för litterär livsleda

M varken mer eller mindre av Petra Backström XXX+
mJohanna L och Onekligen har läst, och båda var mer eller mindre lyriska. Många utropstecken i de recensionerna liksom. Själv började jag läsa och kände snarare Jaha? Eller, den har ett driv boken, det har den verkligen, och jag kan förstå att man imponeras av det och av dialogen. Romanen fungerar bra tekniskt, men jag förmår mig inte att över huvudtaget engagera mig i huvudpersonen, Maj, hur mångfacetterad hon än må vara. Hon lallar mest runt, planlöst så här första året efter gymnasiet. Ligger med killar, funderar på deras för- och nackdelar. Åh, i detta nu kommer jag på att boken faktiskt påminner lite grann om den förra året av alla utom mig så innerligt omhuldade Lollo! Jag ska uppenbarligen inte läsa böcker om livsleda karaktärer, så är det bara.
Det jag egentligen gillar mest i M varken mer eller mindre är Stockholmsmiljön, Majs Söder med Slussen och Götgatan och Medborgarplatsen. Förvisso inga särdeles avancerade platser för de infödda, men för mig som bit för bit lär känna Stockholm känns det fint att faktiskt kunna hänga med i svängarna. Och så längtar jag efter våren och sommaren när jag läser, tiden när man kan ha sneakers och skinnjacka (äger förvisso ingen sådan och ämnar inte heller göra det inom en nära framtid, men ni har bilden klar för er, ja?) på sig och ta en öl eller två eller fem på en uteservering. Allra helst på Söder då kanske.

Att vilja vara någon annan

The Art of Being Normal av Lisa Williamson XXX+
IMG_2392Davids högsta önskan är att få vara en flicka. Han har köpt några kläder i smyg, och han för noggrant bok över hur hans svikande tonårspojkkropp bara växer och växer. I Davids skola börjar sedan Leo, som är undvikande både mot sina nya klasskamrater som mot läsaren, man undrar vad det är han har flytt från.

Det är väldigt bra att det har kommit en ungdomsroman där en transsexuell person får breda ut sig i huvudrollen med allt vad det innebär av att vara obekväm i fel kropp, att veta att ens föräldrar insett att man är annorlunda men inte hur annorlunda, att köpa kläder man inte vågar bära annat än i hemlighet. Min bild av boken är ändå att det blir lite för mycket fluff och allting löser sig-stämning, jag är såklart glad å Davids vägnar att han har två bästa vänner han kan dela allting med, men hur sannolikt är det egentligen att man som 14-årig transsexuell skulle berätta för sina vänner att man mäter storleken på sin penis och skriver upp det i ett häfte?
En viktig bok således att den förhoppningsvis öppnar upp för många fler.

Ella och ouijabrädet

Det som hände i källaren av Rebecka Åhlund XXX½

Jag hade sett sådant här hända på film, typ, och läst i böcker om hur barn får veta att de har magiska förmågor eller är trollkarlar. I böcker var det alltid väldigt dramatiskt med stormiga åsknätter och höga berg och grejer som brann.

källDet är fint att då och då få läsa vidare om Ella, Dylan och de andra. Sommarlovet är slut och Ella kommer äntligen tillbaka till stan, bara för att märka att hennes bästa vänner Bibbi och Sukran undviker henne. Till råga på allt ska de börja högstadiet nästa dag, så det är mycket som händer.

Min favorit av Åhlunds böcker är fortfarande den första, och även om här förekommer ouijabräden och brandrökslukt (very Cirkeln!) så är det mest skrämmande nog Bibbi och Sukran, hur de charmas av Isabella och ibland låter Ella vara med på nåder. Och ibland inte, utan vagt antyder att de har andra planer. Åh det är så sorgligt, det slår an en ton av genklang i de där gångerna man själv någon gång känt sig utanför. Usch!

Ihopflätade

Suicide Notes From Beautiful Girls av Lynn Weingarten XXX½
sJulia och Delia var närmast av alla. De delade hemligheter och flätade varandras hår, men så hände något. Och nu är Delia död och Julia undrar vad som riktigt hände.

Jag tänkte faktiskt inte berätta mer än så, för det här är en relativt kort bok under vilket det hinner hända mycket. Stora känslor, mycket förvirrning. Jag har lite svårt att tro på den totalt blinda och villkorslösa vänskapskärleken mellan Delia och Julia, och att Julia på ett år inte lyft ett finger för att försöka rädda vänskapen men sedan blir helt besatt när Delia väl är död. Med detta inte sagt att det här är en bok man kan lägga några timmar på, och sedan slå igen lite sorgsnare än när man öppnade den. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Quirky feministisk internatskoleskildring

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av e. Lockhart XXXX
IMG_6109_2Frankie går på den exklusiva internatskolan Alabaster, och det andra året börjar annorlunda än det första. Dels är hon inte längre sin populära äldre syster Zadas skyddsling/skugga, och dels har hon vuxit på både höjden och i bh-storlek, vilket plötsligt får skolans killar att titta efter henne. Speciellt Matthew Livingston, den snyggaste av dem alla. I samma veve får Frankie även nys om skolans hemliga – och enbart manliga – sällskap och ifrågasätter direkt detta.

[…] but it was part of their mission as a secret society -as it is part of the mission of all secret societies, actually – not to be entirely secret. To be a mystery about which people know just enough to wonder what else there is to know, so that membership in the society holds a certain chachet. If no one knows anything about the society, it is infinitely less exciting to be involved in it, right?

Boken med den långa och krångliga titeln är, liksom sin huvudperson, en rolig, lite nördig och för att vara amerikansk YA (?), förvånansvärt uttalat feministisk bok. Förutom det charmiga faktum att romanen utspelar sig på en internatskola, vilket får en aka-porrvurmare som jag själv att slicka mig om munnen, är boken i sin humoristiska approach och synbart lättlästa ton ändå en bok om makt. Makttemat kretsat mycket kring synlighet – både hur Frankie själv syns och inte syns som snygg tjej och hur det hemliga sällskapet kan agera så gott som obemärkt på skolans marker, men också hur Matthew och hans bästa vän Alpha (!) ignorerar folk som inte är viktiga för dem (se även Fiktioners recension för vidare resonemang på temat, observera dock att hon avslöjar mer om bokens handling än jag).

e. Lockhart är namnet bakom den hypade sommarboken with a twist, We Were Liars, men frågan är om hon inte skrivit en än viktigare bok med The Disreputable History of Frankie-Landau-Banks. Klart är i alla fall att jag kommer hålla noga koll på vad hon skriver i framtiden!

När tre blir 2+1

The Bermudez Triangle av Maureen Johnson XXX+
Någon gång vid tidpunkten för att hela min Facebook-feed blir en enda glad regnbågsparad och det stora landet i väst tar ett viktigt steg för jämlikheten, hittar jag via Bokoholist-Siv listor på YA-litteraturmed HBTQ-tema. På den ena listan ser jag ett bekant författarnamn: berMaureen Johnson från den roliga Shades of London-serien! The Bermudez Triangle, som utkom före SoL-böckerna, handlar om tre bästisar: Nina, Avery och Mel, eller snarare om det som plötsligt händer den sommaren som Nina är på en lång sommarkurs och bara två av de tre musketörerna är kvar i stan. Samt om obalansen i triangeln när Nina kommer tillbaka och upptäcker att Mel och Avery plötsligt vill tillbringa tid med varandra också på tumanhand, som ett par.
Också Mel och Avery har stundvis det svårt att finna sig tillrätta i den nya situationen. Det handlar mycket om att inse vem man är – och inte är:

But she’d known. She’d absolutely known. The only thing she’d never done was write the word in the caption of the self-portrait that she kept in her head.

Det här känns som en väldigt amerikansk bok, det är mycket funderingar kring college och extra-aktiviteter utanför skoltid, och jag kan också sakna humorn som är betydligt mer genomträngande i SoL-serien. Men en helt trevlig bok att sluka en ledig dag, och definitivt fräscht (!) med hbtq-tema i amerikansk high school-miljö.